[an error occurred while processing this directive]

Ricercata pro instrumentis automatis (från Musurgia Universalis sive Ars Magna Consoni et Dissoni, Rom 1650

Denna ricercar (ett slags fuga), var avsedd som övningsexempel för dem som ville lära sig att programmera de självspelande orglar, som finns beskrivna i boken. Det hela gick till så, att man beräknade och ritade upp ett mönster på papper. Mönstret skulle göras så, att det gick att föra över det till en metallcylinder utan att de inbördes proportionerna i det ändrades, ungefär som när man gör en kartprojektion. Kircher kallade denna metallcylinder cylindrus phonotacticus. Den placerades sedan i instrumentet, där den drevs runt på ett sätt som minimerade risken för hastighetsavvikelser ("svaj" som det hette under den gamla goda vinyleran). Det bästa drivmedlet var fallande vatten, eftersom det håller konstant hastighet och dessutom kunde driva orgelns luftpumpar. En sådan orgel, där Kircher var en av konstruktörerna, finns bevarad på Quirinalen i Rom (Se vidare länkindexet).

Enligt Kircher var det här musikstycket också ett exempel på den maskinella musikens möjligheter till avancerat musicerande: "Emellanåt dyker korta notvärden med så avancerade synkoperingar upp, att det krävs någon av de allra skickligaste musikerna som finns här i Rom för att sjunga eller spela dem med samma elegans som de erhåller om man skriver in dem på cylindern, och faktum är, att det inte finns någonting inom musikens värld som är så invecklat eller omöjligt, att inte en automat kan återge det med hjälp av en sådan cylinder."

Om man inte bara tyckte att det var besvärligt att spela musik, utan också att skriva den, så erbjöd Musurgia Universalis hjälp även på det området. I boken finns nämligen en beskrivning av Arca Musurgica, en apparat, som med viss mänsklig hjälp kunde komponera musik och åstadkomma både ackordiska och kontrapunktiska satser. I korthet fungerade den som en slags räknesticka i jätteformat, där rytm och tonhöjd kunde beräknas var för sig med hjälp av ett slags logaritmer, av Kircher kallade musaritmer, som kunde ordnas i tabellform. På samma sätt som när man använder en räknesticka utgår man från ett fast värde för tonhöjd och tidslängd, och genom att förskjuta en skala kan man avläsa nya värden för tonhöjd och tidslängd där värdet för tonhöjden, enligt den tidens musikteori, dels är tillåtet i den tonart man arbetar i, dels inte strider mot reglerna för "förbjudna" intervall, varken när det gäller samklangen med andra toner eller när det gäller de melodiska rörelserna. Tidsvärdena måste också passa in i ett rytmiskt mönster, t.ex. ett versmått, och måste dessutom ta hänsyn till diverse regler om de musikaliska affekterna, alltså läran om hur musik påverkar sinnet (rytm och betoning ansågs ha en central roll i det sammanhanget) och även om vilken typ av musik som passar olika slags texter.

Man kan kanske kalla det hela en föregångare till MIDI. Kanske inte så lättarbetat, men bara nästan lika trassligt som en del MIDI-program man stöter på...