[an error occurred while processing this directive]

Mysteriet med den magiska lyktan



Ända sedan tiden kring sekelskiftet 1700 har vetenskapshistoriker diskuterat vem det egentligen var som uppfann den projektionsapparat som också var känd under namnet Laterna Magica, den magiska lyktan. Kircher brukar nämnas som en tänkbar kandidat till denna plats i teknikhistoriens Hall of Fame, men även andra namn brukar förekomma. Personligen anser jag att det är en sak av mindre betydelse, men jag tycker ändå att det finns skäl att titta närmare på frågan, eftersom så många har uttalat sig så tvärsäkert i den.

Inledningsvis är det lätt att konstatera att det finns avbildningar av typiska Laterna Magica-apparater i den andra upplagan, från 1671, av Kirchers Ars Magna Lucis et Umbrae. De här avbildningarna är mycket berömda och har ofta anförts som bevis för att Kircher ska betraktas som apparaternas konstruktör. Om man gör sig besväret att läsa igenom det textavsnitt, som i översättning bär titeln Om den magiska lyktan eller trollkarlens lykta och dess konstruktion och som ackompanjerar kopparsticken, så finner man dock snabbt att han inte vid något tillfälle påstår att de avbildade apparaterna skulle vara hans verk. Det är t.o.m. tvärtom så, att han skriver att dessa projektorer är av en ny typ, men att de bygger på en konstruktion han gjort tidigare. Upphovsmannen till de nya apparaterna var uppenbarligen en dansk "matematiker", Thomas Rasmussen Walgensten. Kircher hänvisar till den första upplagan, från 1646, av Ars Magna Lucis et Umbrae när det gäller hans egen konstruktion.

På sidan 793 i bägge upplagorna av verket finner man sålunda ett avsnitt med titeln Cryptologia Nova. Trots att titeln implicerar att avsnittet ska behandla kryptering av något slag, så beskriver det i stället en projektionsapparat, som eventuellt skulle kunna användas för fjärrkommunikation. I företalet säger Kircher att uppfinningen är hans egen och att han aldrig vare sig läst eller hört talas om något liknande tidigare. Jag ser inget skäl att betvivla detta, eftersom Kircher alltid brukade ange källan eller upphovsmannen till en konstruktion han beskrev, om någon sådan var känd. Eftersom det rör sig om en ganska avancerad apparat så är det föga troligt att den var något slags allmängods. Apparaten består av en lins och en plan spegel, som båda monterats på en horisontell stång eller skena, och som gick att förskjuta i förhållande till varandra. Skenan var ansluten till ett stativ via en kulled, så att den gick att vinkla. Både spegeln och linsen var dessutom försedda med varsin kulled så att de också kunde vinklas, eller förställas, i alla riktningar. Konstruktionen var alltså en s.k. optisk bänk, som medgav att man kunde justera perspektivet så att man slapp ifrån förvrängningar som kunde uppstå om projektorn inte stod plant. Orsaken till att detta ansågs nödvändigt var att apparaten inte hade någon inbyggd ljuskälla. I stället skulle man låta solljus reflekteras i spegeln, för att sedan gå vidare genom linsen. Bilden man ville visa, eller snarare det meddelande man ville sända, skulle tecknas direkt på spegeln, så någon hållare för bilder fanns inte. (Den som vill läsa Kirchers text i svensk översättning, med illustrationer och allt, kan klicka på länken till Cryptologia Nova på menyn. Var beredd på att den är ganska lång... ).

Avsikten med den här apparaten var alltså att den skulle kunna användas för fjärrkommunikation (om man så vill, som en TV-sändare eller fax). Det var därför den skulle drivas av den kraftigaste tänkbara ljuskällan, d.v.s. solen. Naturligtvis var projektet ogenomförbart, något som Kircher också var medveten om. Han konstaterar bekymrat att bilderna förstoras ju större avståndet är, "så att en enskild bokstav till slut växer till höjden av ett torn". Dessutom försvagas ju ljuset, "så att till sist nästan ingenting alls syns, utom i ett helt mörklagt rum". Han ansåg att det sistnämnda problemet kanske kunde lösas genom att parabolspeglar placerades i det projicerade ljusets väg, så att det fokuserades på nytt (alltså ett slags ljusförstärkning), men problemet med förstoringen såg han ingen lösning på. Alltså lämpade sig apparaten tills vidare bäst för underhållningsändamål.

Beskrivningen av solljusprojektorn upptar del ett av Cryptologia Nova. Följdaktligen finns det även en del två, och i den beskrivs två metoder för att använda andra former av ljus för samma ändamål. Den första metoden beskriver hur en variant solljusprojektorn kan användas ihop med ett vaxljus för att projicera bilder nattetid. För att detta skulle fungera måste den plana spegeln bytas ut mot en parabolspegel med arton graders krökning av planet. Bilden eller texten skulle fortfarande skrivas direkt på spegeln, men denna gång skulle man låta den reflektera lågan av ett ljus genom linsen. Intressant nog skulle linsen denna gång monteras i ena änden av ett rör. Tyvärr finns det ingen illustration som visar den här konstruktionen och Kircher nämner heller ingenting om ifall den skulle använda samma förställbara "chassi" som solljusvarianten. Det är i så fall lite märkligt att linsen skulle monteras i ett rör, eftersom det ju tyder på att röret skulle tjänstgöra som fokuseringsanordning, vilket ju inte borde behövas om den tidigare beskrivna konstruktionen, där den förskjutbara linsen var monterad på en rörlig ståndare, skulle användas. En förklaring kan vara att röret skulle skärma av eventuellt ströljus från ljuskällan, som ju måste vara placerad vid sidan om spegeln och nära denna. Ljusstyrkan kunde naturligtvis inte bli särskilt stor på detta sätt, men var tydligen tillräcklig för att visa "skepnader" på väggarna i ett mörkt rum. Kircher föreslår i texten att apparaten skulle kunna hjälpa till med att återföra "ogudaktiga människor" till den rätta vägen genom att man lät den oväntat projicera en bild av en djävul i ett mörkt hörn av rummet där de vistades.

Beskrivningen är på det hela taget mycket kortfattad, och man kan inte låta bli att undra om Kircher verkligen hade provat apparaten i praktiken, eller om det rörde sig om en idé som uppenbarat sig "under arbetets gång".

Den andra metoden liknar mycket en metod som beskrivs av tidigare författare. Den innebar att man tog ett klot av genomskinligt glas, "ju större, ju bättre", enligt Kircher, och på det skrev man ett meddelande eller ritade en bild. Därefter placerade man en fackla bakom klotet, mitt emot bilden eller texten, och höll sedan en lins på lämpligt avstånd framför klotet. Det som skrivits på klotet kunde på så sätt projiceras mot en vägg eller dylikt. Trots att förvrängningen förmodligen kunde bli avsevärd, så borde den här metoden ha varit långt mer effektiv än den första, vilket Kircher också konstaterar.

Det "magiska glasklotet", som är direkt anfader till spåtanternas kristallkulor, finns beskrivet långt innan Ars Magna Lucis et Umbrae publicerades. Den mest kända beskrivningen finns i ett under femton-och sextonhundratalen oerhört populärt och vida spritt verk med titeln Magia Naturalis, vars författare var Giovanni Battista (eller Giambattista) Della Porta (1535 -1615). Hans metod använde dock inte av någon extra lins, utan lät i stället glasklotet fungera både som bildbärare och som en sfärisk projektionslins.

Kircher beskriver även ett annat redskap för bildprojektion i Ars Magna Lucis et Umbrae, nämligen "magiska speglar". De här speglarna är en variant av de brännspeglar, som varit i bruk i Europa åtminstone sedan antiken och som var välkända även inom andra kulturer. Liksom brännspegeln har de en konkav spegelyta, i vars mitt en bild finns placerad. När spegeln riktas mot en ljuskälla, t. ex. solen, fokuseras reflexen från spegeln mot en bestämd punkt, men i stället för en vanlig solkatt framträder den bild som finns på spegelytans mitt. Bildens storlek och projektionsavståndet bestäms av spegelns storlek och ytans krökning.

Det påstås att Kircher, när han i slutet av 1620-talet innehade en kortvarig tjänst som församlingspräst, vid ett tillfälle lät Frälsaren framträda i kyrkorummet, och t.o.m. företa en himmelsfärd, med hjälp av en sådan spegel, något som framkallade stor förundran och respekt hos församlingen.

Jag är tämligen övertygad om att man kan hitta upphovet till Kirchers solljusprojektor (eller "steganografiska spegel", som han kallade den) hos de här speglarna. Man behöver inte speciellt mycket fantasi för att se de stora likheterna mellan dem: Båda använder solljus för att reflektera ut en på spegelytan befintlig bild, som sedan fokuseras på lämpligt avstånd. Hos den magiska spegeln sker fokuseringen genom spegelytans krökning, vilket också innebär att projektionsavståndet och fokuseringspunkten är fasta. Hos solljusprojektorn är däremot spegeln plan och det reflekterade ljuset fokuseras i stället genom en lins. Eftersom både linsen och spegeln går att förskjuta i förhållande till varandra, så kan fokus, förstoringsgrad och därmed också projektionsavståndet justeras efter behag. Eftersom ju motivet skulle appliceras direkt på spegeln, så var det naturligtvis också betydligt enklare att göra det om spegelytan var plan än om den var krökt.

Vill man, så kan man alltså betrakta solljusprojektorn som ett försök att skapa en fokuserbar brännspegel. I detta sammanhang är det också intressant att konstatera att Kircher hade gjort andra försök i den riktningen. I Ars Magna Lucis et Umbrae finns en beskrivning av ett vida berömt experiment, som han företog i hamnen i Syrakusa något av de sista åren av 1630-talet. Upprinnelsen till det hela var att han ville demonstrera sin rekonstruktion av den brännspegel, som Archimedes enligt hans åsikt hade använt för att sätta eld på romerska fartyg under Syrakusas belägring 212 f.Kr. Kircher gick till väga så, att han placerade ut plana speglar på vissa punkter i hamnen, som är belägen i en bukt. Samtliga speglar var riktade mot solen på ett sådant sätt, att reflexerna från speglarna sammanföll vid en punkt ute i vattnet. Ett målfartyg bogserades dit, och började faktiskt brinna. Det är oklart om det verkligen skedde på grund av den värme som utvecklades, eller om man fick hjälpa det på traven.

Den här konstruktionen, som innebär att ljus fokuseras med hjälp av en brännspegel som är uppbyggd av reflekterande punkter, kallades i äldre tider just för "kircherspegel" och har åter kommit till heders i samband med försök med solkraft.

För att återknyta till frågan om det finns någon bestämd upphovsman till konsten att projicera bilder, så kan man ju undra vad Kircher själv ansåg om saken. När det gäller solljusprojektorn så får vi tämligen raka besked i företalet till Cryptologia Nova , nämligen att han själv, och ingen annan är dess uppfinnare. Lite längre fram i texten säger han dock att han är säker på att både kung Salomo och den engelske filosofen Roger Bacon, som levde på 1200-talet, var bekanta med en liknande teknik. Kung Salomo skulle nämligen ha haft förmågan att kunna visa sig på flera ställen samtidigt, vilket enligt Kircher, som hade ett sant rationalistiskt och teknologiskt perspepktiv på tillvaron, naturligtvis inte hade skett med hjälp av magi (och tydligen heller inte med hjälp av dubbelgångare), utan med hjälp av någon slags projektionsanordningar, som visade bilder av kungen på lämpliga ställen.

Personligen tror jag att vi lugnt kan lämna kung Salomos eventuella laborerande med linser och speglar därhän, däremot är Roger Bacon betydligt intressantare. Kircher återberättar en historia, enligt vilken Bacon hade lovat några vänner att han skulle låta sin skepnad uppenbara sig för dem, fastän han själv befann sig på en annan plats långt ifrån det rum där de vistades, något som han till vännernas fasa också lyckades med.

Om nu historien är sann, vilket inte kan garanteras, så är det förmodligen en riktig slutsats att Roger Bacon använde sig av någon form av bildprojektion för att skrämma slag på sina vänner. Hur han i så fall gick till väga, om han använde linser eller hålkamera-principen, om han använde dagsljus eller konstljus etc etc, lär vi aldrig få veta. Däremot är det välkänt att han forskade i optik och även beskrev ögats funktion. Ämnet för historien är i alla fall så egenartat att jag är böjd att tro att det kan finnas en sanningsbakgrund till den. Om det är så, innebär det att Bacon var bekant med någon form av bildprojektion, och man törs väl förmoda att han inte var helt ensam om den kunskapen.

En person som däremot bevisligen kände till bildprojektion var den tidigare nämnde Giovanni Battista Della Porta. I Magia Naturalis, som trycktes i ett mycket stort antal upplagor både under författarens livstid och även långt senare (en svensk upplaga, bearbetad av alkemisten Wolfgang Hildebrandus, kom ut på 1650-talet), beskriver han åtminstone två olika metoder. Den ena metoden är bruket av de ovan beskrivna "magiska" projektionsspeglarna. Han beskriver åtskilliga användningsområden för sådana, och tillskriver dem rent fantastiska egenskaper. En spegel skulle t.ex. användas till fjärrkommunikation genom att projicera meddelanden på ytan av månen, som sedan skulle reflektera tillbaka dem till jorden (Se vidare min översättning av Cryptologia Nova). Ett annat användningsområde var ett slags "periskop", med vilket man skulle kunna titta runt hörn (en förmodligen efterfrågad egenskap vid 1500-talets italienska furstehov). Den andra metoden var projektion med hjälp av glasklot eller sfäriska linser, som jag beskrivit tidigare.

Della Porta har ibland utnämnts till uppfinnare av Laterna Magica, detta på grund av de skildringar av enkla projektionsmetoder som finns i Magia Naturalis. Denna slutsats måste dock anses vara felaktig: I hans bok finns ingen beskrivning av något, som ens liknar en sådan apparat. Man bör också lägga märke till att han heller inte på något ställe påstår att han har uppfunnit någon av de metoder han beskriver. Tvärtom vill han ge sken av att han för läsaren avslöjar "uråldriga hemligheter", d.v.s. samma attityd som man alltid har mött hos författare av skenbart vetenskaplig populärlitteratur, och fortfarande möter hos diverse New Age-författare. Magia Naturalis var kanske heller inte skriven med några direkta vetenskapliga ambitioner. Della Portas syfte med boken verkar snarare ha varit att underhålla sina läsare med diverse mer eller mindre allmänt kända trollerikonster och enklare experiment. Han tycks ha haft ytterst dimmiga begrepp om de bakomliggande kemiska och fysikaliska orsakerna till de effekter som experimenten ledde till, och hans förklaringar är ofta därefter. Det verkar dock inte ha bekymrat hans läsare, eftersom boken, som sagt, var utomordentligt populär.

De här exemplen visar alltså att åtminsone två enkla former av bildprojektion var kända långt före Kirchers tid, troligen redan på 1200-talet eller kanske rentav ännu tidigare. Kirchers bidrag till utvecklingen var att han konstruerade en apparat som kombinerade dessa två metoder, d.v.s. reflektion och refraktion, och alltså skapade det spegel-linssystem som sedan dess legat till grund för alla projektorkonstruktioner. Ändå är det en hel del som skiljer hans konstruktioner från det man kan kalla Laterna Magica. Därför kan det finnas anledning att titta lite på vad som hände årtiondena efter publiceringen av den första upplagan av Ars Magna Lucis et Umbrae.

Det är framför allt två personer som är intressanta i sammanhanget, båda med anknytning till universitetet i Leyden. Den ene är den berömde nederländske fysikern och naturforskaren Christiaan Huygens, den andre är den i dag nästan bortglömde danske ingenjören och arkitekten Thomas Rasmussen Walgensten. Den sistnämnde verkar inte ha lämnat något skriftligt material alls efter sig, vilket däremot Huygens gjorde. I några brev som han vid tiden omkring 1660 skrev till sin bror Lodewijk beskriver han en projektionsapparat, som han konstruerat och även byggt. Den mest markanta skillnaden om man jämför den med Kirchers projektor från 1646 är att den är avsedd för genomsiktsbilder. Apparaten består av en låda, i vars mitt en oljelampa eller dylikt är placerad. Bakom lampan finns en kupad spegel. Vidare finns det ett projektionsobjektiv, som består av ett rör med en konkav-konvex lins i varje ände, alltså ett dublettobjektiv. Objektivkonstruktionen var förmodligen avsedd att ge en kraftig förstoring av bilderna, samtidigt som förvrängningen minskade. Av breven kan man utläsa att den tydligen inte fungerade som han hade hoppats. Besvikelsen över svårigheterna fick honom att så småningom lägga ner projektet. Dessutom tycks han ha ansett att han hade viktigare saker att ägna sig åt än att konstruera "leksaker".

Av Huygens brev framgår det också att han kände till de apparater som konstruerats av "dansken", d.v.s. Walgensten, som hade utvecklat en projektionsmetod som eliminerade förvrängningen av bilderna på bekostnad av förstoringsgraden. Jag tänker inte gå in på Walgenstens projektorkonstruktion här, eftersom den finns noggrannt beskriven i Kirchers Om den magiska lyktan eller trollkarlens lykta och dess konstruktion, som finns tillgänglig i översättning på denna webplats.

Avslutningsvis undrar man ju då om det finns något som tyder på att Kirchers projektor har legat till grund för Huygens och Walgenstens konstruktioner. Den frågan har tyvärr inte något säkert svar. Huygens nämner överhuvudtaget inte Kircher, vilket enligt min uppfattning beror på att hans tillfälliga inhopp som projektorkonstruktör orsakades av att han var ute efter att förbättra Walgenstens projektor, inte Kirchers. Beträffande Walgensten finns det som sagt tyvärr inget som han själv skrivit i ämnet tillgängligt. Kircher ansåg att Walgensten hade "förbättrat" hans egen konstruktion. Om det var hans egen högst privata åsikt eller om Walgensten hade framställt saken på det sättet är okänt. Vi vet heller inte om de hade någon form av kontakt med varandra, eller om de träffades personligen under de försäljningsturnéer Walgensten företog för att marknadsföra sin uppfinning, och som bl.a. förde honom till Italien.

Den viktigaste slutsats man kan dra av allt det här är att det egentligen inte finns någon bestämd upphovsman till Laterna Magica. Den är helt enkelt resultatet av en teknisk utveckling, i vilken flera aktörer medverkat. Kirchers insats var, som tidigare nämnts, att han, så vitt som det går att avgöra för närvarande, var den som kom på att kombinera speglar och linser för att på så sätt åstadkomma en projektionsapparat med hög ljusstyrka och variabelt fokus, så att bilder kunde projiceras på olika avstånd. Trots det kom han inte på tanken att använda transparenta bilder till sin apparat, vilket gjorde att den blev svår att använda och kraftigt begränsade dess funktionalitet. I stället blev det Thomas Walgensten som löste det problemet, och som därmed bör ha äran av att ha skapat den första riktigt användbara projektorn. Dessutom insåg han till fullo både dess kommersiella och konstnärliga möjligheter, något som klart framgår av Kirchers beskrivning, och får också anses vara den som uppfann bildspelet som konstform.

Det förhållandet att Kircher själv inte kom på idén att använda sig av transparenta bilder, i stället för att rita upp motivet direkt på spegeln, anser jag vara ett exempel på hur människor fascineras och absorberas av sina egna idéer så till den grad, att de inte ser andra lösningar, även om dessa lösningar skulle förenkla deras arbete oerhört. Ett annat, mer fiktivt, exempel är frågan om varför varken Kircher eller någon annan under 1600-talet, som var en period av mycket stark dynamisk utveckling på teknikens och naturvetenskapernas område, kom på den enkla idéen att låta svängningarna hos en nål, som sätts i rörelse av ljudvågor, ristas in på en roterande cylinder eller skiva av vax eller harts. En nutida läsare av verk om ljud och akustik från den här tiden inser ganska snabbt att 1600-talets fysiker gott och väl hade all kunskap som hade behövts för att göra det. Av någon anledning drabbades ingen av den snilleblixten, och det kom att dröja ända till 1877 innan fonografen såg dagens ljus. Därför kan vi, tyvärr, inte få höra t.ex. Bach spela sina egna verk. I stället ägnade man sig åt att konstruera oändligt mycket mer komplicerade programmerbara orglar, för att på det sättet skapa "automatisk" musik. Ändå förekom det diskussioner om möjligheten att bevara ljud, och det föreslogs bl.a. att man skulle kunna förvara ljud i ett slags specialkonstruerade burkar, och sedan släppa ut det när behov förelåg. Kanske ligger det något i Platons åsikt att det är idéerna som söker upp människorna och inte tvärt om, och att detta sker först när tiden är mogen...




Artikeln skriven av Mats Rendel. ©2000.