[an error occurred while processing this directive]

Om Den Magiska Lyktan eller Trollkarlens Lykta och dess konstruktion.

Visserligen omnämnde vi detta slags lykta på sidan 767 av Ars Magna Lucis et Umbrae och på sidan 793 redogjorde vi för ett sätt att med hjälp av solen överföra bilder, tillsammans med de färger, som är nödvändiga för färgläggningen av dem; men eftersom vi på de citerade ställena överlämnade denna rent ut sagt enastående uppfinning till att förbättras av andra, större uppfinnare hände det sig, att många, som lockats av denna märklighet, riktade sina tankar mot dess fullkomnande. Främst bland dessa var Thomas Walgensten från Danmark, en ingalunda okänd matematiker, som, genom att bearbeta mina idéer beträffande utformningen, har framställt den lykta, som beskrevs av oss på sidan 767, i förbättrad form. Denna har han sedermera, till stor vinning för sig själv, försålt till olika furstar i Italien, så att den därigenom nu är nästan allmänt förekommande här i Rom. Dock är det inte någon annan skillnad mellan denna lykta och den, som beskrivits av oss, än att denne Walgensten låter flera bilder i följd komma till synes i ett mörklagt rum, med nöjaktig klarhet och elegans och under stor beundran från åskådarna. Vi själva har under den senaste tiden kunnat visa fyra bilder i följd i mörkrummet i vårt kollegium, till högsta förundran för åskådarna.

Apparaten är dock väl värd att ta i närmare betraktande, eftersom man med dess hjälp kan framställa satyrspel, tragiska teaterstycken och liknande, naturtroget och utan avbrott. Dock skiljer sig denna nya trollykta inte från den reflektionsapparat, som vi beskrev på sidan 793 i Ars Magna Lucis et Umbrae, på annat sätt än att den använder en fristående lampa som ljuskälla, medan vi i stället beskriver hur allt sådant, som man kan visa med hjälp av en sådan fristående lampa, även kan framställas, med naturtrogna färger och allt, genom att solljus reflekteras mot en fast vägg i det inre av ett hus eller en kammare av en spegel, på vilken bilder är tecknade. Dessutom beskriver vi på samma ställe även ett sätt att återge bilder utan hjälp av solljus, med en konkav spegel eller med en genomskinlig lins. Jag har beskrivit allt detta desto noggrannare, för att det skall stå klart för läsaren varifrån dessa nya, hemlighetsfulla konster, som är förknippade med denna lykta ( som, enligt vad vi anser, inte utan orsak kan kallas Den Magiska Lyktan eller Trollkarlens Lykta, på grund av dess sällsamma förmåga att plötsligt låta ting av alla de slag dyka upp i ett mörklagt rum eller i nattens mörker) leder sitt ursprung. Efter denna inledning återstår nu inget annat än att vi kortfattat visar hur den tillverkas.

Gör en låda av trä, A.B.C.D. och en skorsten, L, så att lampan kan släppa ut sin rök genom denna. Lampan K placeras däremot i mitten, antingen upphängd i en järntråd eller stående på stödet M, mitt emot hålet H, i vilket ett rör av en handsbredds vidd fastsättes. I rörets mynning I insättes en glaslins av bästa sort, men i hålet, eller i rörets ände H, placeras ett väl planslipat glas, på vilket man målar vad som faller en in med transparenta vattenfärger. På detta sätt kommer ljuset från lampan att, då det passerar genom glaslinsen, framkalla den bild, som målats på det plana glaset H (och som placerats i omvänt läge på glaset), på den vitmålade väggen i rummet VTSX, rättvänd och förstorad och med alla färger naturtroget återgivna. Lägg dock märke till, att lampans ljus måste intensifieras. För att göra detta, placerar vi den konkava stålspegeln S framför lågan, ty genom detta ökas ljusstyrkan på ett enastående sätt. Dessa beskrivningar bör följas i görligaste mån. Lägg också märke till att röret kan vara riktat antingen utåt eller inåt, båda sätten är likvärdiga, så den saken kan man låta sitt eget omdöme avgöra.

Metoden att använda flera bilder återstår att förklara: Mellan stavar, som noga sammanfogats till ett parallellogram, infogas finpolerat spegelglas av så stor bredd, som hålet H givits. På detta glas målar man, med transparenta vattenfärger, bilder av det slag och antal man önskar, som framgår av parallellogrammmet MN. Då detta placeras mellan skårorna H.P.N.R. och förskjuts från bild till bild, kommer det att framkalla 8 olika bilder på väggen. Jag påstår, att om man har 4 eller 5 parallellogram av detta slag till hands, av vilka vart och ett återger olika bilder, så kan man med deras hjälp skildra vad man vill i ett mörklagt rum. Men jag anser att detta har förklarats tillräcklig utförligt, varför inget annat återstår än att vi på samma sätt förklarar de slutsatser som kan dras ur det resonemang, som följer av figur II.

Dessa plötsligt uppträdande bilder kommer att förorsaka åskådarna desto större förundran, om lyktan placeras i ett avskilt rum, ABCD, och röret monteras på väggen BD vid H, på det sätt som vi beskrivit. Då kommer nämligen lika många bilder, som tecknats på parallellogrammet, glada, sorgliga, hemska, skrämmande och sådana, som på grund av åskådarnas okunnighet till och med framstår som övernaturliga, att, tillsammans med sentenser och bokstäver, som tecknats på glaset, uppträda på den mitt emot belägna väggen G i det angränsande rummet BEDF. Men allt detta förstår du bättre av den vidstående figuren II, än om jag förklarar det med många ord. Därför går vi vidare till annat.

Ur Ars Magna Lucis & Umbrae Ed.2 Amsterdam 1671, Kungliga Biblioteket, Stockholm

Översättning, kommentar och bearbetning © 1993, 1997 Mats Rendel.














Not1

Thomas Rasmussen Walgensten föddes c:a 1627 i Vallstena på Gotland, som då lydde under Danmark. När han var i tioårsåldern, drabbades han av det ödet att hans far blev anklagad för mord och avrättad. Själv omhändertogs han av släktingar, som satte honom i skola i Visby. Han fortsatte sina studier i Köpenhamn, där han under några år i början av 1650-talet hade monopol på att ge ut almanackor. Senare studerade han mekanik och optik i Leyden, där han tydligen konstruerade sin projektionsapparat. Därefter reste han runt i Europa, och demonstrerade och sålde sådana apparater. Han återvände så småningom till Danmark, där han innehade olika befattningar, bl.a. var han ansvarig för den kungliga modellkammaren och för uppförandet av det kungliga biblioteket i Köpenhamn. 1676-77 ockuperade danskarna Gotland, som svenskarna hade erövrat 1658, och under denna kortvariga återerövring var Walgensten öns viceguvernör. Han var ägare till Lilla Hästnäs norr om Visby. Han dog i Köpenhamn 1681. (Uppgifterna ur Danskt Biografiskt Lexikon, Köpenhamn 1984).









Not 2.

Ett något egendomligt påstående. Alla vet väl att objektivet på en projektor ska vara monterat på utsidan av projektorhuset så att det pekar utåt, och att bilderna ska placeras bakom objektivet, inte framför. Ändå påstår Kircher att man lika gärna kan montera objektivet inne i projektorhuset och placera bilderna framför det. Detta kan väl aldrig fungera, eller...?

Faktum är att det fungerar! En holländsk forskare, W.A. Wagenaar, har visat att det rör sig om en numera bortglömd projektionsmetod. I sin artikel The true inventor of the Magic Lantern: Kircher, Walgensten or Huygens? skriver han följande:

Efter en del exprimenterande fann författaren att det faktiskt går att projicera bilder med de arrangemang som avbildas i figurerna 1 och 2. Om linsen har mycket kort brännvidd (t.ex. mindre än 4 cm), så kommer en förminskad bild av ljuskällan att uppstå bakom linsen. Om förminskningsgraden är tillräcklig, så kan bilden användas som punktljuskälla för att projicera en diabild utan störningar från någon annan lins. Ju längre avståndet mellan ljuskällan och linsen är, desto bättre blir punktljuskällan. Ju större avståndet mellan punktljuskällan och diabilden är, ju mindre kritisk är kvaliteten på punktljuskällan. Slutligen: Ju större diabilden är, desto mindre blir betydelsen av ljuskällans storlek. Förstoringsgraden blir proportionell mot avståndsförhållandena mellan punktljuskällan, projektionsduken och diabilden. (Översatt från en artikel i Janus LXVI, Leyden 1979).

Orsaken till att man ville slippa att projicera bilden genom en lins var naturligtvis den att dåtida linser orsakade svårkontrollerade förvrängningar av linjerna och dessutom inte var speciellt lämpade för projektion av färgbilder. På det här sättet slapp man ifrån de problemen, nackdelen var den att förstoringsgraden blev ganska liten. Det är inte känt vem som hittade på den här konstruktionen, men det mesta pekar på att det var Walgensten, eftersom det ju är hans projektorer som beskrivs i texten.

Tillbaka