[an error occurred while processing this directive]

Något om Kirchers böcker

Athanasius Kircher var inte bara en av 1600-talets mest kända vetenskapliga författare, utan också en av de mest produktiva. Hans sista egenhändigt sammanställda verkförteckning, som trycktes som bilaga i Arca Noë från 1675, innehåller inte mindre än 36 tryckta verk plus ett antal färdigställda, men vid tillfället ännu otryckta. Några av de sistnämnda kom också ut i tryck under åren före hans död, dessutom tillkom åtminstone ett nyskrivet verk. (Denna webplats har nöjet att kunna presentera bokförteckningen i svensk översättning, se menyn).

Sammanlagt publicerade han alltså cirka 40 olika verk under sin livstid, och eftersom många av dem är synnerligen omfattande, så blir det en produktion på åtskilliga tusen sidor. Alla hans verk är skrivna på latin. Några få av dem översattes helt eller delvis till moderna språk under hans livstid, nämligen China, som kom ut i franska och nederländska parallellutgåvor, Phonurgia Nova som kom ut på tyska under namnet Neue Hall-und-Tonkunst, liksom delar av Musurgia Universalis, som också översattes till tyska. Den enda moderna översättning som finns i tryckt form av något av hans verk är några kapitel ur China, som kom ut på engelska i Katmandu 1979. De översättningar som du kan läsa här är utförda av mig, och är veterligen de enda svenska översättningar som finns.

Utgåvorna av Kirchers böcker är ofta oerhört eleganta och påkostade, med många illustrationer, inte sällan utförda av framstående artister. En av de mest kända är Nicolas Poussin, som var personlig vän till Kircher. Denna elegans finner man framför allt hos de verk som utgavs av förläggaren och tryckaren Jan Jansson van Waesberge i Amsterdam, som på 1660-talet för en stor summa pengar förvärvade ensamrätten att trycka och återutge Kirchers arbeten. Janssons utgåvor är nästan alltid i s.k. folio-format, alltså det största formatet som man normalt använde, med vacker och lättläst typografi, riklig ornamentik och många och väl tryckta kopparstick. Det här böckerna var naturligtvis dyra redan som nya, och i dag är de eftersökta samlarobjekt.

Innan Jansson kom in i bilden trycktes Kirchers verk vanligen i Rom (en del undantag finns, se bokförteckningen). De här utgåvorna skäms inte heller för sig, varken när det gäller typografi eller illustrationer.

Den viktigaste illustrationen i en bok från den här tiden är den s.k. frontespisen, som brukar vara placerad före själva titelsidan. Frontespiser förekom även i verk som i övrigt saknade illustrationer. Dess uppgift är att vara en sammanfattande illustration av bokens innehåll, gärna i allegorisk form. Eftersom böcker vid den här tiden ofta såldes oinbundna ( bokhandlaren eller köparen fick själv lämna den till en bokbindare), så hade frontespisen ungefär samma funktion som ett bokomslag har i dag, alltså att presentera boken på ett intresseväckande sätt.

Att ge ut böcker på 1600-talet var minst lika svårt som i dag. Det var ovanligt att det fanns förläggare som betalade för att få trycka en författares arbeten (Jansson var en av de tidigaste) och upphovsrätten var obefintlig. Sålunda kom den andra utgåvan av Kirchers Magnes sive De Arte Magnetica ut utan författarens vetskap eller medgivande, och det var inte mycket han kunde göra åt den saken. Det är okänt om han någonsin fick någon ekonomisk ersättning eller om han fick nöja sig med "äran". Författaren fick oftast vara sin egen förläggare, vilket innebar att han, bortsett från arbetet med att skriva boken, också blev tvungen att ordna alla praktiska detaljer själv. Det största problemet var naturligtvis att få fram pengar till tryckning och illustrationer, och hade man väl lyckats med det, så var man sedan tvungen att försöka sälja det färdiga resultatet till olika bokhandlare eller grossister. De ekonomiska problemen brukade lösas med hjälp av bidrag från förmögna personer, som av olika skäl, om inte annat så på grund av den egna ärelystnaden, ville understödja författarens verksamhet. Att många furstar och andra potentater gärna skänkte pengar till sådana ändamål kan man se på de dedikationer, som brukar vara det första som möter läsaren i böcker från äldre tid, och där författaren i högtidliga ordalag hyllar den "allranådigaste, visaste, stormäktigaste etc." och för bokens innehåll i övrigt totalt irrelevante fursten/biskopen/greven osv av si och så. Kultursponsring är inget nytt påfund, om det nu var någon som inbillade sig det!

Kircher hade framför allt två pålitliga sponsorer, nämligen Ferdinand, österrikisk arvfurste och senare kejsare, samt den vetenskapligt och tekniskt intresserade storhertigen av Toscana. Hos Ferdinand hade Kircher tjänstgjort som resekaplan under några år på 1630-talet och åt storhertigen fungerade han uppenbarligen som en slags teknisk konsult. På hans uppdrag konstruerade han diverse nyttigheter, framför allt räkneredskap, pumpar och springbrunnar. Dessutom skrev han ett verk om Toscanas historia, där han beskrev landets utveckling och olika kulturer ända från etruskisk tid och framåt. Tråkigt nog tycks verket ha gått förlorat.

Andra problem som en författare kunde drabbas av var olika former av censur. Yttrandefrihet var inget som garanterades i någon grundlag, utan var helt beroende av de styrandes godtycke. Toleransen var olika i olika länder: En del härskare kunde tåla även ganska stora mått av kritik från undersåtarnas sida, medan andra var mer snarstuckna och gärna drog i gång processer om majestätsbrott och högförräderi så fort tillfälle erbjöds. I de katolska länderna hade kyrkan en egen censur, som hade som sin uppgift att kontrollera att verk som trycktes inte stred mot kyrkans grundläggande lärosatser. Därför brukar böcker från äldre tider ha ett avsnitt med titeln Censura, där den ansvarige censorn förklarar att verkets innehåll överensstämmer med kyrkans tro och ger sitt godkännande till att det trycks, något som ofta skedde med termen imprimatur, det må tryckas. Den kyrkliga censurens makt verkar ha avtagit under 1600-talet. Detta avtecknar sig i Kirchers produktion, där censurorna med tiden slutar förekomma. Naturligtvis var allt avhängigt av inställningen hos den person som för tillfället innehade påveämbetet. Under Kirchers tid dominerade den förnäma ätten Barberini som leverantör av Heliga Fäder, och dessa kännetecknades av stort intresse för kultur, bildning och framstegsvänlighet.

Trots det kunde naturligtvis varken Kircher eller någon annan författare som innehade ett kyrkligt ämbete skriva vad som helst i sina böcker. Man var tvungen att hålla sig inom de ramar som den kyrkliga censuren hade fastställt. Ett exempel på det är frågan om Universums uppbyggnad, eller frågan om vad som roterar kring vad. Enligt kyrkans gängse uppfattning var Jorden världsalltets fasta medelpunkt, kring vilken solen, planeterna och stjärnorna roterade i sina banor och sfärer, och ve den som tyckte annorlunda. (Märkligt nog ansåg en av kyrkans lärofäder, Isidorus av Sevilla, att det var solen som var Universums centrum, kring vilken Jorden och planeterna pendlade i elliptiska banor, men det hade tydligen kyrkan glömt, liksom kyrkomötets i Nicea deklaration att all tro på att det kunde finnas häxor och trollkarlar var oförenlig med den kristna läran). Som alla vet hade sanningshalten i denna världsbild inte bara ifrågasatts, utan också vederlagts åtskilliga gånger, men kyrkan höll envetet fast vid den, om inte annat för att man ansåg att det skulle bli en alltför stor prestigeförlust att erkänna att man hade haft fel i en så pass central fråga. Så småningom var man ändå tvungen att rucka på den här inställningen, men så långt som till att erkänna att Galilei och Copernicus hade rätt ville man inte sträcka sig. Som tur var fanns en medelväg, nämligen den världsbild som hade lanserats av Tycho Brahe. Enligt den är Jorden fortfarande centrum i Universum, men alla planeter roterar i banor kring solen, som i sin tur roterar kring Jorden. Kircher presenterade sin version av denna lära i ett verk med titeln Iter Ecstaticum Coeleste . Det han har att säga där skiljer sig ibland rätt mycket från det han skrivit tidigare i ämnet, vilket visar att han, åtminstone när det gällde vissa frågor, var tvungen att anpassa sitt skrivande efter de normer som för tillfället gällde inom kyrkan. Det här hindrade honom dock inte från att t.ex. uttrycka sin stora beundran för Galileis insatser inom fysiken (även om Galilei, naturligtvis, hade varit ett offer för "villfarelser" just när det gällde Universums uppbyggnad).

Kirchers verkförteckning tar upp böcker i de mest skiftande ämnen: egyptologi, musik, fysik, filosofi, teknik, kosmogoni, medicin och mycket annat. Jag har alltid undrat över hur en enda person kunde få tid att insamla allt detta vetande. Man måste ha klart för sig att det inte rör sig om något statiskt faktarabblande av kalenderbitartyp, utan om en aktiv faktahantering och bearbetning av kunskap. Att han dessutom klarade av att skriva alla dessa böcker, där många omfattar hundratals sidor, är kanske det mest anmärkningsvärda av allt. Man frestas att dra en parallell till Bach eller Vivaldi: Kircher hade samma enorma produktivitet, men inom litteraturens område i stället för musikens.

Hans numera mest kända verk handlar förresten om musik. Det heter Musurgia Universalis, och är en musikencyklopedi, indelad i tio böcker, som var och en behandlar olika aspekter av musik: musikteori, musikhistoria, kompositionsteknik, musikpsykologi, akustik och ljudteknik och olika musikinstrument (även automatiska sådana). Boken inleds med en beskrivning av de mänskliga tal- och hörselorganen och fortsätter sedan med den "musik" som olika djur skapar, bl.a. finns olika fåglars läten transkriberade till notskrift. Bland de musikhistoriska ämnena finner man exempelvis grekisk musikteori, med noggranna beskrivningar av de antika skalorna och versmåtten och hur de kan relateras till varandra. Dessutom finns exempel på bevarade musikstycken från antiken, framför allt musiken till Pindaros första pythiska ode (alltså en hymn till Apollon). Av skäl som jag inte känner till förklarades den på 1930-talet vara en "förfalskning". Bland de historiska avsnitten finns också Kirchers översättning av Abraham ben Ghia Hanassis beskrivning av judarnas musikkultur i äldre tid. Musurgia Universalis är förmodligen mest känd för de automater eller självspelande instrument som finns beskrivna i den. Kircher var både känd och anlitad som konstruktör av sådana här instrument och det finns exemplar som tillskrivs honom bevarade på flera platser. Ett närbesläktat ämne är de tekniska hjälpmedel för att komponera musik som diskuteras och beskrivs i detalj, och som så småningom utmynnar i en beskrivning av en apparat som kan komponera musik.

Akustik och ljudteknik behandlas mer ingående i ett annat av hans verk, Phonurgia Nova, där man bland mycket annat kan läsa om olika försök att mäta ljudets hastighet, om hur man bygger akustiskt riktiga lokaler, hur man gör ekokammare, diverse experiment med trattar och kupoler med syftet att förstärka ljud, hemliga talrörssystem och hur man tillverkar en spratteldocka, som rör sig endast när vissa toner spelas på ett instrument. Där hittar man också en avhandling om tarantismen, en sjukdom som Kircher ägnade mycket tid och arbete åt att utforska. Den ansågs drabba dem som blev bitna av den apuliska taranteln, en stor spindel som finns i södra Italien. Hans beskrivning av symptomen låter mest som en beskrivning av en svensk lördagsfyllerist: Sluddrigt tal, plötsligt påkommen melankoli som lika plötsligt övergick i aggressivitet, hotfulla åtbörder och dessutom "en längtan efter att kasta sig i havet." Till detta kom motoriska störningar, framför allt ett "hoppande sätt att gå." Den sjuke kunde endast botas om han tvingades att dansa till vissa speciella melodier, ända tills han föll ihop av ansträngningen. Kircher ansåg att allt detta tydde på att spindeln förde över något av sin "essens" till offret, i synnerhet som det visade sig att spindlarna kunde tvingas att dansa till de melodier som användes för att bota offren... Senare tiders forskning har visat att ett bett från en tarantel inte är mycket värre än ett från en bålgeting eller en vanlig svensk källarspindel och att giftet inte har någon som helst möjlighet att orsaka de symptom som Kircher beskrev. Man kan heller inte förmå spindlarna att dansa, vare sig tarantella eller något annat.

Tarantismen behandlas också mycket ingående i Magnes sive De Arte Magnetica. Detta verk, som blev så pass uppskattat att det, som sagt, trycktes i en piratutgåva, kan sägas innehålla grunderna för Kirchers uppfattning om de krafter som behärskar naturen. Enligt den kan alla krafter och fenomen i naturen återföras på en enda princip, nämligen attraktion och repulsion. För Kircher var magneten och magnetismen det mest uppenbara exemplet på denna princip, och därför använde han den som modell till sin världsförklaring. Det var också skälet till att han använde termen "magnetism" om diverse fenomen, som enligt de flestas åsikt inte har ett dugg med magnetism att göra, något som ledde till missuppfattningar redan när boken kom ut. Den här föreställningen liknar på många sätt läran om sympati och antipati, men med vissa grundläggande och mycket viktiga skillnader. Sympatiläran, som härstammar från antiken och blev mycket populär under renässansen, innebär att ting kan påverka varandra genom samstämmighet eller motsättning. Ting som liknar varandra kan utöva ömsesidig påverkan genom sympatiska krafter, medan ting som på något sätt är varandras motsatser utövar påverkan genom antipati. Under 1500-talet hade sympatiläran kommit under så starkt inflytande av diverse mystiker, framförallt från Paracelsus, att den mera liknade magi än vetenskap. Sålunda hävdade dess anhängare att ting kunde påverka varandra utan att det behövdes något medium, t.ex. luft eller vätska, som kunde överföra påverkan mellan tingen. Det räckte med att ett ting "kände av", eller hur man nu ska uttrycka saken, om andra ting var sympatiskt eller antipatiskt inställda till det. Det här var naturligtvis mycket praktiskt, i synnerhet för charlataner och kvacksalvare. Ett exempel är den s.k. vapensalvan, som beskrivs i ett verk av engelsmannen Robert Fludd: Om en person skadas av ett svärd, så räcker det med att man smörjer in svärdet med en helande salva för att skadan ska läkas, och detta kan göras även om offret befinner sig miltals i från platsen där svärdet befinner sig. Något medium behövs inte, efter som "helandet" av svärdet överförs till offret genom "sympatiska" krafter.

Kircher riktade förödande kritik mot den typen av föreställningar, både i Magnes och andra verk. Själv ansåg han, i Aristoteles efterföljd, att ett medium måste finnas för att en kraft eller påverkan ska kunna överföras från en punkt till en annan. Det låg också helt i linje med grundtanken i hela hans författarskap, nämligen att allt som sker, sker på grund av naturliga orsaker och inte genom några mystiska " ockulta krafter", och att allt kan förstås med hjälp av det mänskliga intellektet. Därför var han också svuren motståndare till all tro på magi och annan övertro. Han gick närmare in på sina åsikter i de här frågorna i ett verk med titeln Magneticum Naturae Regnum.

I bokförteckningen kan man också hitta Mundus Subterraneus, som beskriver jordklotet, dess uppbyggnad och resurser. Där presenterar Kircher också sin åsikt, att jordklotet innehåller underjordiska grottor och gångar, genom vilka olika delar av världen står i förbindelse med varandra. Det samma gäller vattnet: Genom underjordiska floder står alla vattendrag i hela världen i förbindelse med varandra. Den innehåller dessutom kopparstick med rekonstruktioner av "jättar och drakar", som man hittat i jordens inre. Mundus Subterraneus innehåller inte så lite av science fiction, och Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt är uppenbarligen influerad av den. I ett berömt avsnitt gick Kircher till storms mot alkemisterna, som han ansåg ägna sig åt att sprida övertro, eftersom de påstod att ett ämne kan transmuteras, alltså omvandlas, till ett annat (dvs. guld), något som Kircher ansåg vara fullkomligt i strid mot naturlagarna.

Mer science fiction möter man i Iter Ecstaticum Coeleste (Extatisk rymdresa). I den beskriver Kircher hur han, sedan han varit på en konsert där Italiens tre mest berömda lutenister spelade, blivit så påverkad av musiken att hans själ under den efterföljande natten lämnar hans kropp och far ut i Universum, guidad av två rymdvarelser. Som tidigare nämnts är boken skriven framför allt med syftet att presentera den tychonska världsuppfattningen, som Vatikanen nyligen hade godkänt.

Bland de mer kända verken märks China Illustrata, som behandlar Fjärran Östern, framför allt Kina och dess historia och kultur. Den har sitt särskilda värde eftersom den bygger på samtida rapporter och skildringar, hemsända av jesuiter, som varit på missionsuppdrag i Orienten.

Ars Magna Lucis et Umbrae är en mycket omfattande bok om ljus, optik och astronomi. På dess mer än tusen sidor avhandlas allt från tillverkning av speglar, linser och astronomiska instrument till måleri, teaterdekorationer och scenografi. Något som gör den extra intressant för en nutida läsare är skildringar av diverse försök med solenergi, däribland den fokuserbara brännspegeln, en soldriven destillator och en modell av Memnons stoder, som sätter igång en "klagosång" när luften i den blivit tillräckligt uppvärmd av solen och expanderar genom en orgelpipa. Dessutom beskrivs både camera obscura och projektionsapparater, optiska signalanordningar och ett stroboskophjul av den typ som forfarande används för att framkalla ljuseffekter i diverse sammanhang.

Slutligen bör också Scrutinum Physico-Medicum de Peste (Fysisk-medicinsk undersökning av pesten), nämnas. I den framlade Kircher åsikten att smittsamma sjukdomar, framför allt pesten, överförs av levande organismer, så små att de inte inte kan ses med blotta ögat. För att bevisa sin teori, utförde han observationer av blod från pestsjuka med hjälp av ett egenhändigt konstruerat mikroskop, och lyckades faktiskt hitta något, som han antog var sådana varelser. Det är oklart vad han egentligen såg, och om detta har den vetenskapshistoriska debattens vågor då och då gått höga. Vissa hävdar att han faktiskt var den förste som observerade bakterier, en majoritet anser att han såg något annat, kanske var det vita blodkroppar.

Tanken att det kunde vara så att det var mikroorganismer som orsakade sjukdomar var inte ny på Kirchers tid. Ungefär hundra år tidigare hade den italienske läkaren Girolamo Fracastoro skrivit ett verk med titeln De Contagione, (Om Besmittelsen), där han framförde just den här teorin. Tyvärr fanns inga mikroskop på Fracastoros tid, så det hela stannade just vid en teori, eftersom varken han eller någon annan kunde göra några observationer. Även den berömde/ökände (stryk det som ej önskas) framtidsskådaren Nostradamus, som egentligen var läkare, tycks ha varit inne på liknande tankegångar, i alla fall var han medveten om hygienens betydelse för att hejda epidemier.




Artikeln skriven av Mats Rendel. ©2000.