Brev till prins Carl Gustav

Lysande furste, nådige herre.

Sedan Hennes Heliga Kungliga Majestät, den allravisaste Drottningen av Sverige, i överensstämmelse med sin godhet och välvilja mot det skrivna ordets män, värdigats att sänka sig så djupt, att hon från min ringa person behagat mottaga några resultat mina oupphörliga mödor, ansåg jag att det vore orätt att förbigå den, som dels med högsta myndighet brukar leda Sveriges öden, dels visat samma välvilja och nåd mot de goda konsternas tillskyndare. Då jag detta år utgav ett verk om musik, tillägnat alla världens stora män, varken ville eller borde jag därför förbigå Ers Nådiga Höghet, eftersom Ni ju är en av dessa. Därför litar jag även på, att det skall komma att mottagas med samma välvilja, som författaren överlämnar det med. Och om jag får erfara, att det funnit nåd inför Ers Höghets upphöjda blickar, skall jag lägga mig vinn om att framledes uppenbara fler likadana Naturens hemligheter för Er lovvärda vetgirighet, måhända inte ovärdiga denna. Under tiden ber jag innerligt till Gud den Främste och Högste, att han skall skänka Ers Nåd ett överflöd av eviga rikedomar, samtidigt som jag med underdånig hängivenhet i sinnet ber, att han blott inte skall underlåta att, närhelst tillfälle gives, understödja mig och min religion. Farväl, nådige furste, krigsmännens ära, litteraturens frikostige Mecaenas.

Rom 28 februari jubelåret 1650

Ers höghets ödmjukaste tjänare

Athanasius Kircherius

Soc. Jesu

Översättningen utförd av Mats Rendel. © 1993 & 2000.