Athanasius Kirchers liv i korthet.

En hel del är känt om Kirchers liv och de i bland ganska dramatiska händelser som kantade det. Han föddes i Geissa vid Fulda i södra Tyskland, antingen 1601 eller 1602. Vilket som är det rätta lär vi aldrig få veta, eftersom han själv inte var säker på det. Datumet var i alla fall den andra maj, den dag som i den katolska helgonkalendern är helgad åt S:t Athanasius av Alexandria. Namnet är en latiniserad form av grekiska "athanasios", som betyder "odödlig", och det tycks åtminstone för Kirchers del ha haft en tämligen konkret innebörd. Som pojke råkade han nämligen ut för flera olyckor, som lätt kunnat få fatal utgång: Vid ett tillfälle trängdes han ut framför framrusande kapplöpningshästar, en annan gång föll han i en kvarndamm och drogs av strömmen in i kvarnhjulet. En livsavgörande händelse inträffade när han var sexton år gammal: Under en skridskotur gick han genom isen och hamnade i vattnet, och som en följd av nedkylningen drabbades han av kallbrand, som på den tiden nästan alltid ledde till döden. Under sjukdomen bad han intensivt till Den Heliga Jungfrun om hjälp, och han tillfrisknade på ett, som det verkade, mirakulöst sätt. Som en följd av denna händelse beslöt han sig för att bli präst och han sökte sig till jesuiterna. Jesuitorden, som hade grundats i mitten av 1500-talet av Ignatius Loyola, var mycket inriktad på studier och vetenskap, och måste ha passat Kircher utmärkt, eftersom han redan från sin tidiga barndom hade undervisats i ämnen som latin, grekiska och matematik av sin far. År 1618 antogs han som novis av jesuiterna, och sändes till jesuitkollegiet i Paderborn för att fortsätta studera.

Samma år började trettioåriga kriget. Krigshändelserna tvingade honom snart att lämna Paderborn, och efter en äventyrlig flykt hamnade han i Köln, där han fullbordade sina studier. Vid tjugotre års ålder blev han lärare i grekiska i Mainz, där han samtidigt var lärare i mekanik åt den tekniskt intresserade kurfursten. 1629 blev han lärare i matematik och orientaliska språk vid jesuitkollegiet i Würzburg. Där ägnade han sig även åt att utforska magnetismen och konstruerade ett antal magnetiska trolleriapparater som fungerade så väl, att han höll på att bli lynchad när de visades för allmänheten, eftersom man trodde att han sysslade med svartkonst. Här publicerade han också sitt första verk, Ars Magnesia som behandlade magneten och magnetismen.

1631 anfölls Würzburg oväntat av Gustav II Adolfs armé. Kircher påstås ha haft en vision några nätter tidigare, där han såg svenska soldater inne på kollegiets område. Han bestämde sig omedelbart för att fly tillsammans med några studenter och kollegor. Redan dagen efter deras flykt intogs staden av svenskarna, och många av de kvarvarande jesuiterna dödades. Också Kircher var nära att bli dödad av protestantiska soldater, men lyckades undkomma, och året därpå anlände han till Avignon, där han kom att stanna under några år.

Under sin tid i där forskade han i astronomi och optik och utförde observationer, bl.a av solfläckar, i ett observatorium, som han låtit ställa i ordning. Här publicerade han också en bok om spegelsolur och ljusreflektion, Primitiae Gnomonicae Catoptricae (Spegelsolurets grunder). Han fick även kontakt med många av samtidens betydande lärda män, bland dem Renée Descartes (som senare kom att skarpt kritisera vissa av Kirchers verk) och den vetenskapligt intresserade och inflytelserike senatorn Peiresc. Peiresc, som var fanatiskt intresserad av egyptologi och som hade en omfattande privatsamling av egyptiska föremål, innehållande bl.a. ett antal mumier, uppmuntrade honom att börja arbeta på en metod att tolka de mystiska och gåtfulla hieroglyferna, som dittills motstått alla tolkningsförsök.

1635 utnämndes han till matematiker vid kejsarhovet i Wien, och lämnade Avignon för att ta sig sjövägen till Italien och därifrån till Österrike. Det fartyg han reste med råkade ut för en fruktansvärd storm, blev manöverodugligt och drev slutligen hjälplöst i land vid Civitavecchia. Därifrån tog sig Kircher till Rom, och beslöt sig, efter viss övertalning, för att stanna där, i stället för att fortsätta till Wien. Han lyckades utverka en professur i matematik vid Collegium Romanum, det romerska jesuitkollegiet.

I Rom, där han kom att stanna under resten av sitt liv, fick han snart en ställning som något man skulle kunna kalla "vetenskaplig konsult" åt Vatikanen. Detta ledde till att han snabbt fick ett mycket omfattande kontaktnät, som spände över, i princip, hela världen. Eftersom jesuiterna ofta sändes ut som missionärer, fick han tillgång till rapporter och annat material som de sände hem. Bland dem fanns rapporter som skickats till Rom av de representanter, som Vatikanen sänt till Etiopien för att upprätta kontakt med den koptiska kyrkan. Där fanns bl.a. en koptisk-latinsk ordlista, som ett av sändebuden hade upprättat. Den väckte snart Kirchers intresse, eftersom han insåg att det kunde finnas en släktskap mellan denna s.k. "kyrkkoptiska" och det språk, som talats i det forntida Egypten. (Längre fram i historien skulle det visa sig att han hade rätt). Med hjälp av ordlistan började han försöka göra översättningar av hieroglyftexter. Så småningom kulminerade det hela i ett mastodontverk i flera band, Oedipus Aegyptiacus (Den Egyptiske Oidipus), som kom ut i början av 1650-talet. I det förklarade Kircher att han hade löst hieroglyfernas gåta, och verket väckte stor uppmärksamhet inom den lärda världen. Snart uppstod en hetsig debatt om värdet av hans tolkningsmetoder, och så småningom stod det klart att de inte höll. Själv försvarade han tappert sina teorier ända till sin död. Senare tiders forskningar har visat att Kircher nådde ungefär så långt man kunde inom området utan tillgång till en nyckel, som t.ex Rosette-stenen, och han räknas numera som en av grundarna av den egyptologiska vetenskapen.

Vid sin död 1680 lämnade han efter sig inte bara c:a 40 tryckta skrifter i diverse ämnen, utan också ett museum, som var lika skiftande som resten av hans verk. Detta museum, som efter sin grundare kallades Kircherianum, fanns kvar intakt ända till slutet av 1800-talet, då samlingarna delades upp på flera andra museer i Rom. Där kunde man bl. a. beskåda diverse egyptiska, etruskiska och romerska fornsaker, uppstoppade djur (bl.a. en torkad sjöjungfru), mumier (förstås), målningar och skulpturer av kända samtida konstnärer (som t.ex. Bernini), en samling musikinstrument och naturligtvis diverse fantastiska maskiner, bl.a. en självspelande orgel som imiterade olika fågelläten, ett slags soldrivet ur, där drivkällan utgjordes av en solros, som vred sig efter solens gång, ett mörkrum där optiska apparater demonstrerades, med mera, med mera. Dessutom fanns ett antal obelisker, både forntida och nytillverkade. De nytillverkade hade rests som hyllningar till prominenta sponsorer, och försetts med inskriptioner utförda med hieroglyfer. En av dem var tillägnad påven Alexander VII, som på obelisken får den i sammanhanget lite märkliga titeln "Den pånyttfödde Osiris".

En annan, liknande, obelisk var tillägnad drottning Christina, och bar följande inskription, naturligtvis också den utförd med "forntida egyptiska hieroglyfer" enligt Kirchers metod. Den har i översättning följande lydelse:

Denna obelisk, vars inskrift är utförd med de forntida egypternas hemlighetsfulla skrivtecken, upprestes, helgades och invigdes åt Christina den Stora, den pånyttfödda Isis, av A.K.S.J.

Obelisken restes i samband med ett av drottningens besök på muséet. Den är inte det enda spåret efter kontakt mellan Kircher och drottning Christina. I de bevarade delarna av Kirchers brevsamling finns tre brev från henne. De brev, som Kircher naturligtvis måste ha skrivit till drottningen, har däremot inte bevarats. Däremot finns i Riksarkivet i Stockholm, där en stor del av Christinas korrespondens förvaras, ett brev från Kircher till Carl Gustaf, drottningens kusin, sedermera Carl X Gustaf. Du kan ta del av det både i översättning och i original på denna webplats.

Denna artikel är skriven av Mats Rendel. © 1993, 1997, ;2000