[an error occurred while processing this directive]


Elektromagnetismos


eller

Om bärnstenens magnetism eller elektrisk attraktion och dess orsaker.



Bärnstenen kallas av grekerna för elektron av den orsaken att den, sedan den först värmts upp genom gnidning, drar till sig agnar,därav kallas den också harpax eller rövare. Av de latintalande kallas den succinum efter den gula kåda, ur vilken den koagulerar, av araberna karabeh därför att den brukade frambäras vid offer. På grund av sin välkända attraherande förmåga, varigenom den efterliknar magneten, har den inte sällan kommit att bli föremål för den allra högsta förundran hos de lärde, och så till den grad består detta än i denna dag, att det knappast finns något fenomen i naturen, där man inte försöker förklara den okända orsaken till detta genom att hänvisa till magneten och bärnstenen (som alltså ofta används som tillflyktsort och fast ankarplats för okunnigheten). Alltså: Elektron eller bärnsten eller, på folkspråk, ambra, attraherar agnar och andra lätta kroppar; detta är en känd sak och experiment utesluter alla missförstånd därvidlag.

Men på vilket sätt sker nu detta? Ja, se där famlar man i mörker! Många har avhandlat detta på olika sätt; vad vi anser om det, ska vi snart visa. För det första bör dock ingen betvivla att det är stor skillnad mellan magnetisk och elektrisk attraktion, ty de skiljer sig åt inte endast genom orsakerna till deras attraherande verkan, utan även genom vad som attraheras och sättet som de attraherar på. För det första attraherar magneten inget annat än kroppar av vissa, bestämda material som magneter, järn och liknande. Bärnstenen attraherar däremot alla slags kroppar utan åtskillnad, vilket vi skall visa senare. För det andra attraherar inte endast magneten magnetiskt attraherbara kroppar, som till exempel järn, utan gör dem även delaktiga i sin attraherande kraft genom att överföra hela sin förmåga och styrka till dem, en egenskap som hittills inga försök har visat oss beträffande bärnstenen. För det tredje utsöndrar magneten sin kraft genom poler, genom vilka hela magnetkroppens energi utledes, varvid den verkar med den skillnaden att den ena sidan attraherar och den andra repellerar och båda dämpas vid mittlinjen. Bärnstenen däremot attraherar åt alla håll och åt alla sidor, utan att ta någon hänsyn till respektive väderstreck, och de enskilda sidorna har samma attraktionskraft, i fall de under gnidningen värmts upp lika mycket. För det fjärde: Bortsett från järn, så kan ingen annan mellanliggande kropp påverka magnetens attraherande kraft, medan till och med minsta vindpust förhindrar bärnstenen från att verka. För övrigt behöver aldrig magneten någon preparation för att attrahera, utan drar alltid till sig järn som placerats intill den; däremot drar bärnstenen ingenting till sig utan föregående gnidning, även om aldrig så många agnar eller andra småkroppar placeras intill den.

Slutligen så uppstår den icke materiebundna magnetiska kraften ur den karakteristiska formen hos magneten, medan bärnstenens flöde är materiebundet och har sitt ursprung i bärnstenens material. Genom allt detta står det klart, hur stor skillnaden är mellan deras sätt att utöva attraktion. Eftersom vi i tillräcklig grad har utrett orsakerna till magnetens attraktionskraft i första boken av Magnes sive De Arte Magnetica, så återstår nu att vi även undersöker orsakerna till den elektriska attraktionen.

Gilbert tror att elektrisk attraktion åstadkommes så här: Från ett elektrikum eller elektrisk kropp, som har uppstått ur vätska eller vattenrik materia, utgår en luftström. Denna kommer i kontakt med ett objekt som kan attraheras, och sedan denna kontakt uppstått, förenas genast den attraherade kroppen med den attraherande, kropp med kropp, genom en speciell utsöndring hos de varandra berörande utflödena. De två flödena blir till ett, och sålunda enade flyter de samman i en mycket fast förening, som han kallar attraktion. Och eftersom alla slags kroppar förenas och liksom rostar samman genom fukt,så lockar även fukten hos ytan i en vätska till sig fuktiga material, på samma sätt som när ett fuktigt ämne kommer i kontakt med ett föremål och, förutsatt att detta är tillräckligt litet, fäster det vid sig. Elektriska kroppars utsöndringar skiljer sig dock något från detta, ty de består av ytterst fin materia från stelnad vätska och attraherarar små kroppar. Detta är Gilberts åsikt om den elektriska attraktionen.

Han påstår alltså, att det från en kropp, vars grundläggande element är vatten, utsöndras ett slags ånga, ehuru en mycket tunn och subtil sådan, som drar med sig föremål som den stöter på och förenar dessa med den kropp ur vilken den själv har uppkommit. Han underbygger också sin åsikt med hjälp av två experiment: Först med två pinnar som flyter i vatten, där fukten hos den ena, som sticker upp något ovanför vattnets yta, attraheras av den andra, som är neddoppad vattnet; därpå genom ett exempel med droppar och bubblor i en vattenyta, som förenar sig och attraherar en annan bubbla.

Men när jag noggrannare betraktar denna hans uppfattning finner jag, bortsett från att han uppenbart motsäger sig själv, dessutom tre allvarliga fel: För det första säger han ju, att själva den elektriska kroppen, som utsänder det attraherande flödet, bör ha uppstått ur vätska; men jag finner att vissa elektrika, som inte alls har uppstått ur vätska, har attraherande verkan, som till exempel glas, vissa slags ben och liknande ting, om vilka vi ska tala mer senare. Därtill kommer att många, kanske flertalet, andra material, som verkligen uppstått ur vätska, såsom metaller, ädelstenar och halvädla stenar som kristall, karbunkel, korall och åtskilliga andra, likväl inte kan befinnas verka med någon attraherande kraft. Därför anser jag inte att orsakerna till attraktion kan härledas just ur detta. Ett elektrikum attraherar inte heller föremål därför att vätskor i sig själva har en förmåga att flyta samman med varandra; genom detta påstående motsäger Gilbert alldeles uppenbart sig själv när han hävdar att elektrika åstadkommer en fast förening med andra kroppar genom denna fuktiga, men ändå så tunna och fina utsöndring, vilken jag, just på grund av dess tunnhet, anser vara helt olämplig till att förena kroppar med varandra, eftersom jag alltid lagt märke till att föreningar uppstår desto lättare, ju mer tjocka och trögflytande de ingående vätskorna är.

Alltså är det lättare för vatten än för luft och lättare för stärkelse än för vatten att åstadkomma föreningar, men eftersom dessa utsöndringar ju skulle vara mycket tunnare än luften, så förstår jag inte på vilket sätt de skulle kunna fästa ihop olika kompakta kroppar med varandra. Inte heller kan de experiment, med vilka han försöker underbygga sin åsikt, lämna något stöd för detta, eftersom alla de strömmar, som gör att kroppar som befinner sig i vätska flyter mot samma punkt, är ett resultat av de elementarrörelser hos lätta respektive tunga element, som vi har avhandlat utförligt tidigare, och vilkas orsaker och grunder vi har utrett så gott som vi kunnat. De två pinnarna som flyter i vatten nalkas sålunda varandra genom att det vatten, som finns närmast dem, rörs upp och lyfter upp pinnarna, och som en följd av detta kommer de också att dras ned från denna upphöjning när vattenytan med all kraft åter planar ut sig. Pinnarna stöter alltså samman när vattnet strävar efter att plana ut sin yta, som ju har upprörts och blivit så att säga kullrig. När detta äger rum, sker det inte alls genom någon slags ömsesidig elektrisk attraktion, utan helt enkelt genom den rörelse, genom vilken de tunga elementen strävar nedåt mot sitt naturliga läge, och just på så vis, genom denna rörelse i vattnet, som med våld rubbats ur sitt läge och strävar efter åter komma i jämvikt, tvingas pinnarna samman.

Av samma skäl flyter bubblor i en vattenyta ihop; inte därför att de ömsesidigt attraherar varandra elektriskt, utan därför att vattnet helt naturligt fortsätter att röra sig tills det har nått sitt naturliga jämviktsläge, och när det rör sig nedåt, drar det med sig det som finns i det. Man kan också uttrycka det så, att den luft, som är innesluten och med kraft sammanpressad i bubblorna, strävar uppåt, vilket gör att de snabbt rör sig mot kärlets kanter för att klättra upp mot dem, eller, om kärlet skulle vara till bredden fyllt med vätska, rör sig mot mitten sedan de stigit upp till ytan, och då många bubblor samlas på detta sätt, har var och en andra i närheten, som de kan klättra upp på.

På grund av allt detta, så måste den elektriska attraktionen tillskrivas en annan orsak, som vi först av allt ska påvisa. För det första bör man ha klart för sig, att vart och ett av de ämnen, som av fysikerna kallas sammansatta, av Naturens Vise Skapare utrustats med ett medel, som kan vara en förmåga eller en egenskap, men som är kännetecknande just för det ämnet, och att ämnet med hjälp av det medlet obehindrat kan utöva sin verkan mot kroppar på avstånd, på ett ensartat, karaktäristiskt sätt. Vare sig det är renodlade, imateriella egenskaper eller något slag av materiella utsöndringar, verkar de enbart genom en sfärisk utbredning av sina kraftfält, och genom denna skapar de ett slags atmosfärer, som på olika vis varierar i sitt verkningssätt beroende på olikheter i sammansättning och karaktär hos ämnena. Sådana som uppkommer direkt ur den inre formen hos ett ämne, som till exempel magnetismen, ljuset och andra av immateriellt och oföränderligt slag, skapar en sfär som har samma oföränderliga egenskaper som de själva, medan sådana som framspringer ur materien bygger upp ett materiellt kraftfält. Till det senare slaget hör alla de, som påverkar omgivningen genom vissa materiella utsöndringar, som exempelvis elektriska och doftbärande ämnen. Sålunda försöker ämnen, som har fått sin karaktär av elementet vatten, att åstadkomma en sfär som verkar genom fukt, men de, som är av torr natur försöker att med hjälp av vissa fina utdunstningar skapa en sfär som verkar genom torka. Detta gör också att det för varje enskild utsöndring finns en särskild väg eller rörelse som leder till förening med det ämne, som är utsöndringens ursprung och källa. Detta slags ämnen släpper alltid, försåvitt deras porer inte är igensatta genom yttre förtätning, ifrån sig materiella utsöndringar, och detta i desto högre grad ju mer ämnena gnides eller utsätts för retning, något som man tydligt kan se hos alla elektriska och doftbärande ämnen.

Därför vill jag hävda, att om ett ämne, som har uppstått genom att vätska stelnat och härdats, ja, även sådana som uppkommit genom en tunn och nästan omärklig utsöndring, blir utsatt för retning och värms upp genom en lätt strykning eller gnidning av ytan, så utsänder det en mycket tunn och fin utsöndring i en bana. Trots att den är porös och mycket skir, så tränger den med sin glesa struktur undan och skingrar den omgivande luften, särskilt om denna är något kallare än utsöndringen. Sedan fortsätter utsöndringen att trycka på mot den undflyende luften, men skingras på grund av sin tunnhet. Men den luft som trängts undan utsätts i sin tur för tryck från andra, ännu kallare delar av den omgivande luften, som ställer sig hindrande i vägen, och vänder därför tillbaka mot ämnet.Som en nödvändig följd av detta släpas både agnar och diverse små föremål, som kommer i vägen, med den återgående luften, på samma sätt som om de skulle ha blivit attraherade.

Vi skall nu bevisa, att det är på detta sätt och inte på något annat, som bärnsten och liknande ämnen drar till sig alla slag av lätta småföremål.

Bärnsten uppstår genom att ett i början mjukt och trögflytande, jordbecksartat ämne, som väller fram ur den beckrika havsbottnen, efter våldsamma stormar förs till ytan med hjälp av havets strömmar. Genom havets natur och sälta och genom solskenets inverkan omvandlas det till fast materia. Både färgen och dess lukt, som doftar kåda, och vidare flugor, larver, myggor och myror, som har blivit infångade och begravda i en del stycken, och som skymtar fram ur sina eviga gravkammare, bevisar detta. Jag har en gång blivit förevisad ett mycket vackert, av utsirade bärnstenspärlor sammansatt, radband, där det i varje pärla fanns insekter av olika utseende så välbevarade, att ingenting fattades dem utom själva livet. Även annat, som jag drar mig till minnes att jag har sett, dels hos Giambattista Rhinalducci, dels hos andra personer bosatta här i Rom, och som forskar i exotica, ådagalägger detta nog och övernog. För en tid sedan skänkte mig den höglärde och med rätta berömde språkforskaren Lucas Holsten ett stort stycke av detta slags bärnsten.

Eftersom bärnstenen sålunda är uppbyggd av detta slags materia, så innebär det även att dess utsöndring måste vara varm, tunn och knappt märkbar, och att den framkallas av varje slag av gnidning, även av den allra obetydligaste; alltså är den väl lämpad att trycka samman luft, på grund av dennas porösa beskaffenhet. Men eftersom den är mycket tunn så drivs den lätt på flykten när den utsätts för motttryck från den betydligt stabilare luften, och när den flyr undan, för luften, som alltså återtar sin plats, med sig lätta objekt mot det elektriska ämnet, där de av på grund av kådliknande utsöndringar så att säga klistras fast.

Att denna attraktion inte kan ske på något annat sätt än det vi beskrivit ovan, visas tydligt av att gnidning eller avputsning av bärnstenen först måste göras, ty om dessa uteblir, kommer ämnet att sakna verkan, men om de äger rum, så kommer det att verka med sin fulla kraft och förmåga. Av friktion eller gnidning blir den nämligen något uppvärmd och dess porer öppnas, men genom putsning befrias dess utsöndring helt från alla yttre hinder, och försöker därefter skaffa ett utrymme för sin utbredningssfär. Just genom att luften därigenom sätts i rörelse, framkallas också rörelse hos kroppar som den stöter på och deras därpå följande attraktion. Även om ett stort stycke bärnsten visserligen kan attrahera objekt även utan föregående gnidning, så blir dess verkan i så fall ytterst svag och ringa.

Att attraktionen orsakas av återströmmande luft visas dessutom klart och tydligt av det förhållandet, att då luften är tung och orolig, som i synnerhet är fallet när sydliga vindar blåser, så hämmas bärnstenens attraherande verkan. Detta har två orsaker: dels därför att då den inströmmande luften är tung, så blir utsöndringens verkan alltför liten i förhållande till den täta och oroliga luftmassan för att kunna sätta denna i rörelse, dels därför att den fuktiga luften täcker bärnstenens porer med en torr, ånglik substans. Av samma orsak har bärnsten och liknande ämnen förminskad attraherande kraft även nattetid, jämfört med den de har under dagen eller morgonen, på kvällen eller vid middagstid, däremot har de desto starkare verkan vid klar och molnfri väderlek, när nordanvinden blåser. Detta är enligt min mening helt bevisat genom säkra experiment, ja, till och med det faktum, att sådant som med viss svårighet kan attraheras vid klart väder, inte ens kan förmås att röra sig vid tung och orolig väderlek, dels därför att rörelserna hos lätta objekt försvåras vid sådana tillfällen, dels därför att utsöndringen från ämnet stoppas. Även ytorna på den kropp som utsätts för gnidning påverkas av luftens fuktiga ånga, och utsöndringen hejdas redan från första början.

Nu kanske någon invänder att om ämnen, som blivit uppvärmda genom gnidning, avger utsöndringar, varför åstadkommer de då inte detta med hjälp av solen, elden eller andra värmekällor? Det är ju tydligt att bärnstenar och andra elektrika som exponerats för eld, glödande kol eller häftigt solsken, helt saknar attraktionsförmåga, så att de snarare verkar hålla inne med all sin verkan i närvaro av just dessa, som om de med all kraft förskansade sig mot svurna fiender.

På detta svarar vi, att bärnsten som hållits nära eld inte kan attrahera, därför att den varma och tunna utsöndringen från ett elektrikum som upphettats avmattas genom plötslig, utifrån kommande värme, ungefär som om det förtärdes. Därför bör man inte tillföra dem någon värme, annat än den frambringas genom en lätt och gnidande rörelse och som så att säga är deras egen, inte utsänd av andra kroppar. Med det bör man förstå alla slag av yttre värme, även om elektrika, som exponerats för måttlig solvärme behåller sin kraft under längre tid än om det förvarats på ett mörkt och kallt ställe, där utsöndringen lättare förtjockas.

Alltså: Genom det som anförts ovan står det uppenbart, att hela verkningssättet för den elektriska attraktionen är beroende av luftens medverkan, trots att Gilbert anstränger sig för att bevisa motsatsen genom detta experiment: Ta ett mycket tunt vaxljus, som brinner med en mycket liten och klar låga; håll sedan en platt och bred bärnsten eller agat, väl preparerad genom gnidning enligt konstens alla regler, på två tums avstånd, eller på vilket passande avstånd som helst från ljuset. En sådan bärnsten, som ju borde utöva attraktion åt alla håll och kanter, rubbar ändå inte lågan, vilket dock borde ske: för om luften sattes i rörelse, vore det nödvändigt att lågan följde luftströmmen.

Genom den här bevisföringen är Gilbert så långt från att motbevisa oss, att han snarare understöder allt det, som vi har sagt hittills. Orsaken till att lågan inte rör sig är ju ganska uppenbar: Eftersom både den omgivande luften och bärnstenens varma utsöndring skingras och förtärs av värmen från lågan, så är det inte märkligt att bärnstenen inte visar något tecken på attraktionsförmåga.

Men, säger man, det är ju tydligt, att om attraktionsförmågan uppstod genom rörelsen hos den undanträngda luften, så skulle attraktionen dels ske horisontalt, dels vertikalt ovanifrån och ned, men inte inte nedifrån och uppåt, dessutom så skulle ju denna attraktion och fasthållning bara kunna pågå under mycket kort tid, men bärnsten attraherar ju och håller kvar kroppar under längre tid än enbart under gnidningen, ibland så länge som under en tolftedels timme, särskilt vid klar väderlek?

På detta svarar jag, att den attraherande rörelsen sker åt alla håll och liksom i en cirkel, som även vår vän Cabeo så förtjänstfullt har påpekat, på samma sätt som vi kan iaktta, då vi försiktigt blåser in atomer i en solstråle som passerar genom en mörk plats, ty sedan de väl har försatts i en cirkulär rörelse, kan man se dem vända åter till det som driver på dem. Men till det förhållandet, att attraktionen inte är momentan utan att den tilldragande kraften varar en stund, ger vi den förklaringen, att så länge som den av gnidningen orsakade värmen finns kvar i ämnet, lika länge varar utflödena och följdaktligen även attraktionskraften. Att den värme som framkallats inte inte försvinner med en gång, det tycker vi så självklart att det inte behöver nämnas. Alltså står det fast, att det från ett elektrikum, som uppstått ur stelnad vätska, framträder en mycket tunn utsöndring och att den omgivande luften skingras och trängs undan genom kraften hos denna utsöndring och därmed sätts i rörelse, och sedan drar med sig objekt på när utflödet viker undan.

På sidan 452 i sin bok om de ockulta egenskaperna förkastar doktor Eduardo Madeira denna åsikt, och säger där, att inget annat än en dold egenskap av den typ som hör till naturens rörelseegenskaper kan åstadkomma denna effekt. Men eftersom han inte bestämmer denna egenskap närmare, och inte heller förklarar den, så kvarstår det, att elektrisk attraktion inte kan äga rum på något annat sätt än på det som vi har beskrivit.

Consectarium I.

Av det ovanstående följer att varje ämne, som är likadant uppbyggt som bärnstenen, det vill säga det har uppstått ur trögflytande och vattenrik materia, kan attrahera vilka småkroppar som helst med sina utsöndringar. Av detta följer, att det inte bara är bärnsten och agat, som ju inte är något annat än ett slags svart bärnsten, som lockar till sig alla tänkbara små föremål, utan även svavel, mastix, sigillvax, hårdare slag av kåda, arsenik, selenit, och även safir, irissten, tillika glas och oräkneliga andra mineraler som finns i gruvor. För att allt detta skall framstå desto klarare, skall vi nu undersöka det med hjälp av experiment.

Experiment med elektrisk attraktion.

Tillverka en kompassnål eller visare av vilket material som helst, av trä, järn, koppar, vax eller annat material. Placera den exakt avvägd i sin längdriktning på en ståndare. Om sålunda ett stycke av något av de nyss nämnda ämnena, som försiktigt gnidits, gnuggats eller polerats i enlighet med konstens regler, placeras nära endera av nålens spetsar, så attraheras nålen och rör sig snabbt dit, så snart den känner av utflödet. Lägg dock märke till, att ju närmare släktskap ämnet har med bärnsten och kåda, desto starkare blir attraktionen. Ju mindre släktskapen med dessa är, desto mindre blir verkan. Vidare måste man även välja en lämplig tidpunkt för dessa experiment, ty det inträffar ofta att kraftigare elektrika erhåller sin fulla effekt vid samma tid, som svagare inte har någon verkan alls. Därför finner jag att en lämplig tidpunkt för detta slags experiment är vintern, med kall, klar och hög luft, ty den är minst hämmande för alla slag av elektrika. Detta gäller också nordanvinden, oavsett vid vilken tidpunkt den blåser, men när det blåser sunnanvind, med blöt och fuktig luft, blir effekten mindre, detta på grund av den förtjockade luften. Samma sak drabbar även magneter, vilket många upprepade experiment påvisar.

Om du utför allt på rätt sätt, så kommer du att finna otaliga andra material, som är utrustade med denna attraherande egenskap. Jag brukar förevisa detta slag av experiment med elektrisk attraktion, först med en nål eller visare av järn, trä eller brons. Detta väcker ofta förundran hos de närvarande, då de inte kan fatta, hur sådana bituminösa och resinösa material, som bärnsten, agat, mastix, glas och liknande kan attrahera och förena sig med en nål, som är tillverkad av järn, trä eller något annat material. När jag strax därpå helt överraskande attraherar tulpaner,anemoner, narcisser och liknande blommor i trädgården med hjälp av en svart agat, kan det knappt sägas, vilken förvåning åskådarna erfar vid detta och många utropar att ett nytt slags magnet, som inte drar till sig järn utan blommor, har upptäckts.

Consectarium II

Av det sagda framgår klart, att på grund av missuppfattningar om de elektriska ämnenas attraktionsförmåga, har diverse åsikter om olika ämnens attraktionskraft sprungit fram hos ett antal tänkare som ur en källa. Länge trodde man, när man inte kände till den elektriska attraktionen, att det skulle finnas olika slags magneter: En del som skulle attrahera guld, koppar eller bly, några som skulle dra silver, åtskilliga som skulle attrahera trä, som Plinius trodde, eller som Solinus och Euax svamlar om i samband med en sten som skulle kunna attrahera bokträ, eller som Philostratus påstår beträffande pantarbe, som skulle attrahera andra stenar. Det är inte alls så, att dessa ting var och en för sig kräver en speciell magnet, utan i stället så, att alla dessa ämnen, om de apteras som visare i det instrument vi beskrev det föregående experimentet, attraheras av ett och samma elektrikum, inte av olika magneter, som var och en attraherar blott ett enda material. Elektrika attraherar nämligen inte uteslutande agnar "medan blad av basilika lämnas opåverkade", som Alexander Aphrodisaeus så löjeväckande fastslår (och dessutom räknar till de mysterier som han anser inte går att lösa), utan även alla slag av metaller, trä, löv, basilika, stenar, jord, till och med vatten och olja, och alla de ämnen som kan uppfattas av våra sinnen, alltså dock med undantag av elden, vilken, som sagt, fördärvar ämnenas utsöndring.

Av detta kan man också förstå, dels att all vetenskap, som inte underbyggs med experiment är tom, bedräglig och till ingen nytta, dels att filosofer av eljest stor och skarpsinnig begåvning ofta framföder missfoster inom vetenskap och filosofi om de bortser från praktiska försök. Alltså är det den praktiska erfarenheten som kan upplösa alla tvivel, övervinna svårigheterna och som är sanningens enda budbärarinna; hon bär facklan genom mörkret och visar oss hur man, sedan svårigheterna besegrats, kan fastställa alltings sanna orsaker. Om fler förenade spekulationen och skolastiken med praktiken, vilken fullkomnad filosofi, vilka lösningar av sådana problem, där klarhet endast kan uppnås genom experiment, skulle vi inte då inom kort få skåda!

Alltså är åsikterna hos dem som hävdar att det finns olika slag av magneter fåfängliga och falska, eftersom en enda elektrisk kropp utan åtskillnad attraherar guld, silver och övriga metaller, trä, jord, aska och otaligt annat, bara man först hänger upp dem i ett balanserat läge. Jag minns att jag vid ett tillfälle, till stor förundran för alla närvarande, rubbade en tyngd på tio skålpund,som hade hängts upp i en balansvåg. En annan episod intäffade med en besökande adelsman: Han hade nämligen ett par handskar, som var tillverkade av ett ytterst dyrbart material. Han lovade att han skulle skänka dem till mig, dock på det villkoret att jag, utan att skada dem, först attraherade dem på magnetisk väg. Sagt och gjort: Sedan jag alltså hade hängt upp dem i en balansvåg, förde jag ett stycke preparerad bärnsten mot dem, och se; jag lyckades inte bara attrahera handskarna, utan jag förde dem också, under förvåning och skratt från åskådarna, hit och dit, vart jag ville, med endast elektriciteten som remtyg. Eftersom de de inte var till någon nytta för mig, återställde jag dem, med nöje och till adelsmannens lättnad, till honom.

Även Cardanos köttattraherande magnet är värd att under skratt och visslingar avföras från scenen, och bör omgående avskrivas både från de magnetiska och de elektriska tingens släkten, eftersom pimpsten, krita, rödockra, spodium, kalk och otaliga andra fossil, som först fått torka ordentligt, visserligen fastnar på kött, men inte genom magnetisk eller elektrisk kraft, utan på grund av den drift genom vilken de, torra och fuktlösa som de är, vill förena sig med det som är fuktigt; dock attraherar de inte förrän de själva fuktats.

Consectarium III.

Slutligen står det då klart, att i samma mån som alla de ämnen, som har uppkommit ur vätska och på likartat sätt blivit till fasta ämnen, och som dessutom bibehåller vätskans särart och natur i den fasta kroppen, har attraherande verkan, så kan de ämnen, som i högre grad består av en blandning av vatten och jord, eller som helt och hållet tagits fram ur det ena av de båda elementens gruvhål, inte på något sätt attrahera eller repellera någonting. Det är därför som metaller, marmor, kisel, trä, växter, kött och åtskilligt annat, inte kan dra till sig eller påverka någon kropp, vare sig på magnetisk eller elektrisk väg. Inte heller mjuka ämnen, som tjära, mjuk kåda, kamfer, galbanum, ammoniak, styrax och asfalt attraherar andra kroppar, eftersom de i högre grad består av vätska och ännu inte av naturen har härdats till sådan fasthet att de kan gnidas, men om de likväl hårdnar och samtidigt förtätas, ställer de sig raskt i attraktionens tjänst. På samma sätt förmår sådana ämnen, som vid gnidning utsänder antingen ett tjockt eller ett luftigt ångflöde inget, ty i det ena fallet är utsöndringarna oförenliga med fukt, och de som liknar luft löses upp av denna och förenas med den, därför är de utan verkan.



Ur Magnes sive De Arte Magnetica, Rom 1641.
Översättningen från den latinska originaltexten utförd av Mats Rendel. © 2000.
Texten hämtad från ett originaltryck i Kungliga Biblioteket, Stockholm.
Denna översättning tillägnas minnet av min latinlärare i Blackebergs Gymnasium, fil. dr. Emanuel Svenberg.