[an error occurred while processing this directive]

CRYPTOLOGIA NOVA

En ny metod för att överföra hemliga meddelanden, genom vilken två vänner inte endast kan, på avstånd och utan något besvär, uppenbara sina innersta tankar för varandra med hjälp av en spegel, utan även, genom ett nytt slags spegelbilder, på långt avstånd visa sig för sina vänner och dessutom låta åtskilliga andra ting framträda.

FÖRETAL.

Det mänskliga sinnet är så inrättat, att det, med omåttlig och rent ut sagt gigantisk oförvägenhet på alla sätt strävar efter att nå de ting, som är förbehållna Gudamakten. Sådana ting är både kunskapen om framtiden och förmågan att meddela sig med personer som befinner sig på långt avstånd. Eftersom bådadera vid en första anblick synes långt överstiga det mänskliga sinnets begränsningar, så tilldelas de därför, ingalunda oförtjänt, rangplatsen bland de hemliga konsterna. Och, för att nu förbigå de astrologiska hemligheterna med tystnad, förvisso har Steganografien, eller konsten att i hemlighet samtala med varandra över långa avstånd , alltid framstått som så underbar för människorna, att till och med de mäktigaste härskare, förundrade av både dess sällsamhet och dess förträfflighet, tycks ha ansett att de inte kunde äga något för det kungliga majestätet mera passande än denna enastående hemlighet. De har kommit till den slutsatsen, att de med denna som enda hjälp både skulle kunna lyckas att fatta lägliga beslut, vara framgångsrika i viktiga statsangelägenheter och att snabbt fälla riktiga avgöranden. Hur stort behag kejsar Maximilian av denna orsak fann i abboten Tritheim, som på den tiden var enastående inom området och mycket berömd för sin kunskap i denna konst, och hur stor framgång denne kejsare hade under sin regeringstid, det visar mer än väl förordet till Tritheims Polygraphia .

Den steganografi, som vi utförligt har avhandlat i vår Ars Magnetica , och som vi, i enlighet med vad vi utlovat, kommer att redogöra för i vår Ars Combinatoria , har det synts lämpligt att tiga om på detta ställe. Därför återstår nu inget annat, än att vi uppenbarar denna Speglarnas Stora Hemlighet, genom vilken två vänner, nästan helt utan besvär, tryggt och säkert kan samtala med varandra, till och med på tre mils avstånd. Denna uppfinning är uteslutande vår egen, eftersom jag, så vitt jag vet, inte kan minnas att jag har läst något liknande hos någon författare. Det är en rent ut sagt häpnadsväckande uppfinning, endast värdig konungsligt intresse, eftersom man enbart med hjälp av den inte bara kan överföra sitt sinnes innersta tankar, utan till och med hela brev, och låta dem framträda på väggar. Man kan till och med, med största lätthet och dessutom på mycket stort avstånd, visa sin egen bild och vilken annan bild som helst som en spegelbild i nära nog mer än gigantisk storlek för en vän. Men låt oss, sedan vi lämnat ordens irrgångar, ta itu med själva saken, så att det inte skall verka som om vi bara är ute efter att förleda läsaren med ord.

FÖRSTA DELEN.


OM PROJEKTION AV FIGURER PÅ VILKET AVSTÅND SOM HELST MED HJÄLP AV SOLLJUS.

Kan man verkligen läsa något som skrivits på månskivan?


Ända dithän har den mänskliga dårskapens inbilska förmätenhet framskridit, att den, då den tydligen inte är nöjd med att kunna utsprida alfabetets tecken och former i den närmaste omgivningen så att vännerna kan ta del av dem, nu också ställer i utsikt att dessa ting skall kunna visas på månskivan, efter det att man skrivit dit dem på denna med hjälp av en spegel. Jag kan dock inte ens föreställa mig vad som skulle kunna vara mer verkningslöst och mer enfaldigt än ett sådant maskineri. Upphovsmännen avslöjar att det är en spegel som skall användas, men på vilket sätt den skall vara beskaffad, det ser de noga till att tiga om, för inte de själva skall bli överbevisade om galenskap, eller också döljer de det hela med så dunkla irrgångar av ord, att de inte ens själva tycks förstå vad de menar. Della Porta beskriver den på följande sätt:

Spegeln skall vara av glas, inte av stål, och fingertjock. Gör en tennplatta av renad antimon och bly, på samma sätt som är brukligt i Tyskland. Gör en gjutform av vitlera, lägg i glas och smält det i en glasmakarugn, så att det formas efter vitleran. Detta konstverk kommer vi att kunna använda till stora och märkliga ting, framför allt till att skriva meddelanden på månskivan, ty vad vi än skriver på denna spegel, så kommer vi att kunna sända det mycket långt, och eftersom vi då menar oändligt långt, så kan vi med lätthet sända meddelanden ända till månen, i synnerhet som dess eget ljus hjälper oss.

I sanning oerhört dumt! I sin bok Om den ockulta filosofin påstår Cornelius Agrippa detta:

Om man skriver något på en parabolspegel och vid fullmånetid riktar den mot månen, så kan det man skrivit läsas på vilken plats som helst, alldeles som om det vore skrivet på och reflekterat av en jättelik spegel. Man berättar att Pythagoras, då han vistades i trakten av Hydruntum på Sicilien, meddelade sig med sina vänner i Konstantinopel genom brev som skrivits på månskivan.

Usch, vilken fräck lögnhistoria! Inbillar sig verkligen de här nattugglorna att det inte finns folk som vet vad som menas med parabolformad, elliptisk och annat liknande, som de tydligen själva inte ens känner till namnet på, eller vilka egenskaper som dessa ting har? Är det verkligen möjligt, att de här lögnmakarna inte drar sig för att argumentera mot alla spegelreflektionens principer på ett så skamlöst sätt? För hur skulle man kunna åstadkomma bilder av så små skrivtecken på ett så ofantligt avstånd genom projektion? För om man knappt kan projicera bokstäver på ett avstånd av femtio fot, hur mycket mindre är då inte möjligheten att göra det på ett oändligt, och till på köpet orimligt stort avstånd? Ty vad skulle en spegel vara, om den ställs jämsides med månen, om inte en obetydlig liten prick, och nu talar jag ändå inte om en spegel som är tre, fyra eller fem fot lång, utan om en som är trehundra, fyrahundra eller kanske femhundra fot lång? Men vem kan skriva något med en obetydlig prick? Tror ens dessa usla bedragare själva, att matematikerna är så till den milda grad okunniga att de inte känner till parabolspegelns egenskaper, förutsättningar och verkningar? Ty om vi med nöd och näppe kan projicera skrivtecken, som som skurits ut i vax och monterats på en parabolspegel, på ett avstånd av 20 fot, även om spegeln har en diameter på tre handsbredder (vilket praktiska försök ofta visat mig), hur mycket mindre är då inte möjligheten att sända dem till månen? Antag, jag instämmer förvisso inte, men antag att månen på alla sätt vore fullkomligt lik en spegel: Aldrig någonsin kommer man här på jorden att genom mänsklig uppfinningsrikedom kunna framställa en spegel, som kan sända skrivtecken som tecknats på den till månen, så att den kan reflektera dessa därifrån ned till oss, om nu inte någon skulle råka tillverka en spegel med en storlek motsvarande en fjärdedel av jordklotets yta. Men då måste man likväl genom nålsögat : För att kunna synas på månen måste varje enskilt tecken ha en vidd av 20 grader, vilket motsvarar 1200 italienska mil!

Den vetgirige läsaren ser alltså vilka missfoster och absurditeter, som blir följden av detta slags enfaldiga och enögda åsikter och i hur hög grad dessa slags resonemang hos okunniga personer utesluter allt förnuft. Dessutom: Om månen vore en spegel, så skulle den endast kunna vara av konvex form. Men finns det nu någon, som inte vet att en konvex yta, på grund av sina egenskaper och sin natur, inte alls återger föremål i förstorad form, utan tvärtom i förminskad, som ju framhållits tidigare? Alltså: Bort med dessa amsagor och galenskaper från sådana som inte har något bättre att ägna sig åt; sansade vetenskapsmän bör lära sig att inte utan vidare fästa tilltro till allting, om de inte först jämfört det med naturens principer eller prövat det med den lydiska stenen!

Som jag ofta påpekat, är mycket som skrivs, berättas och som till och med vinner insteg i skolorna, alldeles felaktigt och mot naturens principer. Trots det anses sådant på sina håll vara sant och riktigt, detta under sympatilärans och de ockulta krafternas täckmantel. Därför är jag inte förvånad över att dumheter tillåts även i bättre skolor. Nyligen utgavs ett vetenskapligt arbete, där författaren, då han redogör för diverse "enastående konster", även för detta slags speglar på tal:

Det finns även en annan enastående konst: Ty om någon under en klar natt riktar en bild eller ett brev, som tecknats på lämpligt sätt, mot fullmånens strålar, så kommer var och en, som är bekant med denna sak, att kunna uppfatta dem, och detta på vilket avstånd som helst; detta äger rum sedan bilderna förstorats av luften, förts uppåt och sänts åter till jorden tillsammans med månens strålar. Detsamma kan, såsom visas av ekot, även göras med hjälp av hörseln, till vilken ljudets species reflekteras, och detta i såpass hög grad, att en person, även på mycket långt avstånd, kan höra och förstå, vad någon annan viskar i det fördolda. Av detta drar han slutsatsen att: det är möjligt för en människa att, på naturlig väg, utan övertro och utan någon oren andes förmedling, delge en annan sina tankar på hur långt avstånd som helst, till och med på oändligt avstånd, och detta på mycket kort tid. Även om denna tid inte kan mätas exakt, så är det likväl ofrånkomligt att det sker inom 24 timmar.

Han påstår också att Cornelius Agrippa visste hur man gör detta, och att han också lyckades utföra det, vilket han med tillräcklig klarhet antyder att även Tritheim gjorde. Och ehuru jag inte vill förneka att det skulle kunna ligga inom räckhåll för den mänskliga förmågans begränsade möjligheter att ostört överföra sina tankar över ett väldigt avstånd på mycket kort tid, så bestrider vi dock på det bestämdaste, av de skäl som angivits i det närmast föregående, att detta skulle kunna göras med hjälp av meddelanden som skrivits på någon slags "månspegel". Även jag vet, att det tillverkas magiska speglar, med vilka ting, som befinner sig på stort avstånd, kan avbildas som om de befunne sig på nära håll, och utan tvivel var det en sådan, som Agrippa menade att Pythagoras använde sig av. Men eftersom allt detta snuddar vid djävulska konster, så flyr vi därifrån för allt vad segel och åror håller, och i endräkt med Den Heliga Modern Kyrkan fördömer vi och förbannar vi dem rätteligen.

Av sådant slag var, om nu historikernas noteringar stämmer, den berömda spegel som man kan läsa att kung Ptolemaios Euergetes lät sätta upp på tornet vid Pharos och i vilken fientliga flottor och allt som inträffade till lands och till sjöss, ja, till och med allt som tilldrog sig i hela Egypten, brukade avbildas. Dock bör man inte inte fästa någon tilltro till detta, eftersom alltsammans överstiger naturens begränsningar .

KAPITEL II.

Om de speglar som behövs för spegelsteganografi .

Tre saker behövs för spegelsteganografi: en spegel, ett optiskt glas och ett stativ. Spegeln, som skall vara plan, bör inte vara tillverkad av glas eller stål, utan av metallegering . Det främsta skälet till att den inte får vara av glas eller kristall är att materialets täthet gör spegeln oklar, vilket leder till att reflexen från en sådan återges som en dubbelbild på väggen, eftersom den brutits av ett alltför kompakt medium. Genom detta uppkommer förhållandet att samtidigt som bokstäverna återges på ett oskönt sätt, så uppstår största oordning bland dem. Den kan heller inte vara av stål, eftersom sådant inte kan tåla något slag av fukt. Eftersom vi måste skriva ned det vi har på hjärtat på denna spegel, ty detta är ju själva grunden och förutsättningen för hela den steganografiska operationen, och en stålspegel lätt kan ådra sig rostskador sedan den fläckats och nedsölats av fukt från det frätande tuschet, så kan stålet inte tjäna vårt syfte på ett lämpligt sätt. En planspegel, som gjutits i vitmetall, kommer alltså att lämpa sig bäst för våra operationer, ty en sådan kan poleras lättare än de andra, och den kan motstå tuschet utan att ta någon skada.

För det andra behövs ett optiskt glas, vars form i så stor utsträckning som möjligt motsvarar antingen en lins eller en hyperbol med flack välvning och en diameter på en halv handsbredd. Den som kan få tag i en hyperboloid lins, utformad som ögats pupill, kan skatta sig lycklig, ty han kommer få skåda och hänföras av en effekt, som är den tiodubbla jämfört med en enkel lins. Verkningssättet hos både linsen och hyperboloiden beskrev vi noga i den föregående framställningen: Hyperboloiden har främst verkan på långt avstånd, linsen på närmare håll. Dock: Ju större avståndet är, desto större måste hyperboloiden vara. Detta får vara nog beträffande det optiska glaset; vid experiment för att lära sig konsten räcker det emellertid med ett linsformigt glas med väl avrundad konvexitet.

För det tredje bör stativet utformas på detta sätt: Gör ett avlångt trästycke, CD, som i mitten har en skåra, GH, i vilken spegeln A kan löpa. Glaset B, liksom även spegeln A, skall vara utrustade med leder ordnade på så sätt, att de kan låsas till alla delar och i alla lägen, allt efter verksamhetens skiftande behov. Foten, F, som stöder apparaten, skall dock vara mycket kort, så att den lätt kan ställas i fönstervalv. Så har man då ett instrument, som är ytterst väl lämpat för all slags spegelsteganografi, vilket kommer att klargöras i det följande. Se figur 1, plansch 34.

Om konkava speglar.

Även konkava speglar kan vara till största nytta i detta sammanhang, eftersom de förstorar bilderna mycket kraftigt och får dem att framträda mycket klart. Men då alla inte har tillgång till sådana speglar använder vi oss av planspeglar, som är lättare att få tag på. Dock har speglar, som formats efter en arton graders kurva, rent fantastisk verkan i detta sammanhang och de projicerar även bilder av föremål på mycket långt avstånd. Jag har därför ansett, att jag bör omnämna denna sak i all korthet, för både nybörjare och redan erfarna.

KAPITEL III.

På vilket avstånd kan avbildade föremål projiceras?

Eftersom ingen aktivt verkande naturlig kraft kan vara verksam på ett oändligt avstånd, så måste den ha en viss, bestämd sfär inom vilken den kan verka. Halva diametern av denna sfär kallar vi avståndet för verkan och påverkan, ty inom detta avstånd inneslutes all förnimbar verkan hos tingen i naturen. På ett mycket mer märkbart sätt än alla andra, aktivt verkande krafter, bygger ljuset upp en sådan sfär medan det fortplantar sig genom sitt medium under konstant förändring, och utbreder sig ända till dess att det, sedan det förlorat ljusets för sinnena förnimbara species, till sist slutar i mörker. Dock utbreder sig ljusets sfär desto mer om en mellanliggande kropp förstärker det. Framför allt åstadkommes detta av ett optiskt glas av hyperboloid eller annan, liknande form, vilket, som vi beskrivit tidigare, placeras på ett lämpligt avstånd mellan ljuskällan och slutpunkten. De genom reflexen avbildade formerna, som vi här talar om i egentlig mening, skiljer sig därigenom mindre från de direkta formerna.

Sedan detta sålunda klarlagts, ställer man sig nu frågan om över vilket avstånd spegelbilder kan projiceras. Svaret är, att då ljuset mångfaldigas i styrka, erhåller även dess utstrålning en mångfaldigt större reflektionssfär. Solstrålar kan reflekteras på störst avstånd av allt, ett ljus på kortast. Ett experiment som jag har företagit har visat att ett optiskt glas av en halv handsbredds storlek kan projicera bilder av föremål ända upp till ett avstånd av 500 fot, så att de personer, som deltog i experimentet och befann sig på en mörklagd plats, kunde uppfatta dem. Planspegeln var, som tidigare nämnts, av en halv handsbredds storlek, medan det linsformigt slipade glaset hade en diameter på en tredjedels handsbredd.

Av detta följer att man, genom att utföra en proportionell ökning av storleken på både spegeln och glaset, kan projicera reflektionsbilder desto längre ju större båda göres. Om alltså spegeln och det optiska glaset vardera har en diameter på åtta handsbredder, så hävdar jag att dessa kan projicera bilder så att de går att uppfatta på ett avstånd av 12000 fot, och att det inte kan råda något som helst tvivel om den saken.

Jag kan inte finna, att något kan vara mer underbart än denna upptäckt, ty att tala med någon annan på ett avstånd av tre leucae med hjälp av en spegel och för denne visa vilka figurer man än önskar, ja, till och med hela brev, det är ju en paradoxal och enligt allas åsikt omöjlig sak. Men att det går att genomföra, det vet var och en, som jag har avslöjat den hemligheten för. Endast en olägenhet infinner sig, nämligen den , att det man vill avbilda, till exempel bokstäver, så småningom kommer att förstoras ofantligt, så att de så småningom blir höga som ett torn. En annan olägenhet är, att ju längre bort bilderna sänds, desto svagare framträder de, så att slutligen nästan ingenting alls syns utom i ett helt mörklagt rum. Om någon därför uppfinner en metod, med vars hjälp han kan återge bilder på mycket långt avstånd med mindre förstoringsgrad, och dessutom få dem att framträda klart och tydligt, så kommer han att kunna glädja sig åt att ha gjort en upptäckt som han kan vara stolt över! Jag har, eftersom jag saknar både den tid och de pengar som måste läggas ut på sådana försök, hittills inte förmått bringa saken dithän. Ingen bör dock betvivla, att detta kan utföras genom en lämplig utplacering av mellanliggande konkava speglar. Jag anser att jag nu har avslöjat tillräckligt om denna hemliga konst.

KAPITEL IV.

Om steganografisk praxis. Se nederst på planschen.

Först skall vi lära ut, hur man överför skrivtecken, men innan vi gör det: Lägg noga märke till, att ingenting kan skrivas med denna anordning annat än på väggarna i en väl skuggad och mörklagd lokal, ty liksom en stråle av reflekterat ljus är svår att urskilja vid öppen dager gäller detsamma för bilder som tecknats på en spegel och som reflekteras av denna. Men ju mörkare platsen är, desto tydligare och mer detaljerat kommer dessa spegelbilder att framträda.

Den som önskar att utföra detta i praktiken, skall alltså först med oblandat tusch skriva vad helst som faller honom in på planspegeln A. Men eftersom bokstäverna inte kan behålla sitt rätta och naturliga läge på spegeln, så har vi ansett det nödvändigt att här bifoga ett alfabet för att inte någon läsare skall få svårigheter när det gäller själva förfaringssättet .

Bokstäverna måste skrivas på spegeln i samma läge, som framgår av det latinska alfabetet på den vidstående planschen!

På planschen här intill har vi gjort en uppställning av alfabeten på tre språk: hebreiska, grekiska och latin, där den första raden i varje alfabete intar sitt naturliga läge och den andra är inverterad. Det är den ordning och det läge, som visas på det sistnämnda stället, som man skall använda då man skriver på spegeln, ty följer man denna ordning kommer detta att kunna läsas rättvända sedan det på avstånd överförts till en vägg. Om man alltså står i begrepp att vid en avtalad tidpunkt skicka ett meddelande till en vän, skriver man, sedan man först bestämt innehållet, ned detta på planspegeln. Man kan till exempel ha bestämt sig för att skriva följande ord på spegeln: AD MAIOREM DEI GLORIAM.

Man skriver bokstäverna i det läge, som spegeln A S visar; orden PAX VOBIS måste skrivas på samma sätt som anges av spegeln V. Även figurer, som skall projiceras, måste tecknas på omvänt sätt, som speglarna R & S visar. Rikta sedan in planspegeln ända tills reflexstrålen faller rakt på en plats, som befinner sig i djup skugga. Om du inte kan urskilja reflexen på grund av avståndet, så kan en siktstav, som hålls parallellt med reflexstrålen, att snabbt visa den steganografiska axeln. Sedan reflexen riktats in enligt denna metod, placeras det optiska glaset mellan spegeln och slutpunkten, på så sätt att det reflekterade ljuset täcker glasets hela yta. Detta skall ske på en punkt, som befinner sig på ett proportionellt riktigt avstånd, och som först måste fastställas genom observation, nämligen genom att man flyttar glaset närmare intill eller längre ifrån spegeln till dess, att konturerna framträder så klart som möjligt i rummet.

Sedan detta gjorts kan hela meddelandet, till närvarande åskådares förundran, tas i beskådande på insidorna av rummets väggar, med halvannan fot höga bokstäver projicerade, så att väggen rent av tycks vara helt och hållet täckt av bokstäver. Dock kommer tecknen att framträda i desto större form, ju större avståndet är. Man bör i detta sammanhang även lägga märke till att enstaka bokstäver, genom ett för mig okänt knep av målarinnan Naturen, tycks vara belagda med färger av alla de slag. Detta förhållande är så häpnadsväckande, att det knappt går att beskriva hur stor förvåning det framlockar hos åskådarna.

KAPITEL V.

Om projektion av gestalter och skepnader.

Sedan vi nu behandlat projektion av bokstäver och brev i det föregående kapitlet, skall vi i detta kapitel tala om projektion av bilder. Det berättas i en magibok att den vise kung Salomo, då han ville injaga fruktan för sitt majestät hos sina undersåtar, uppenbarade sin gestalt samtidigt på många olika platser, även på långt avstånd från platsen där han själv befann sig. De flesta tolkar detta som en av rabbinernas konster, eftersom man tror att det inte kan utföras på annat sätt än genom bruk av svartkonst. Här skall vi dock visa att det hela hade kunnat utföras på naturlig väg av denne den visaste av alla män genom att han använde sig av speglar.

Låt oss allra först slå fast att det inte finns någon skepnad eller bild som inte kan visas med den metod vi beskrivit. Om du alltså tänker visa dig själv för en vän, så skall du först måla ditt porträtt på en spegel av det slag som beskrivits. Det är dock tillräckligt med blotta ytterkonturen av ansiktet, det som man i dagligt tal kallar profilen. Placera sedan spegeln vänd mot solen: jag försäkrar att det reflekterade ljuset kommer att återge en fulländad bild av din skugga eller ditt porträtt på ett mörkt ställe. Metoden är nämligen densamma för skrivtecken som för bilder, men praktiska försök kommer att lära dig allt detta mycket bättre än om jag ägnar många ord åt att försöka beskriva det .

Åtskilliga ting, som vi läser om i historiska verk och som enligt en hos många förekommande åsikt är resultat av djävulska konster, har utförts med denna metod. Säkerligen gjorde Roger Bacon på detta sätt då han klart och tydligt frammanade sin skepnad för vänner, som befann sig på en avlägsen, mörk plats. Detta har förorsakat att han av de flesta, även nu för tiden, främst har kommit att betraktas som en svartkonstnär, men eftersom han ju var förfaren i naturvetenskaperna så skulle han ha kunnat uträtta alltsammans med den metod vi beskrivit, utan minsta spår av någon svartkonst.

KAPITEL VI

Om färglagda skuggor eller bilder.

Bland allt annat märks framför allt den paradoxen, att inte bara skuggor kan överföras till och visas fram på långt bort belägna väggar, utan även hela bilder, som målats med alla slag av färger; ett förhållande som verkligen hade varit svårt att tro om inte den praktiska erfarenheten hade visat oss det. Ty om man målar en bild på vår metallspegel med det slags färger som kallas transparenta, så kommer inte bara en bild av motivet, utan även av färgen att framträda på väggarna. Här kan man se människoansikten som strålar av naturlig färg, med kläder som glänser av i ena stunden röd, i nästa gul färg, och som skiftar i en enastående mångfald av färger, från gult till vitt, från rött till purpur och guld, därifrån till grönt, för att från grönt till sist gå över i blått. Här kan man studera alla slags avbildningar av människor, naturligt framställda efter originalets förutsättningar.

Denna företeelse har inte sällan erbjudit ett så häpnadsväckande skådespel, att den mer än en gång ådragit författaren misstanke för svartkonst, även från sådana, som eljest har rykte om sig att vara skarpsinniga lärde.

KAPITEL VII.

Om scenisk eller berättande framställning.

Om jag inte misstar mig, så framgår det tillräckligt klart av det föregående hur bilder av människor och djur kan projiceras på avstånd med hjälp av en spegel. Alltså återstår att vi talar om hur man kan få dem att utföra rörelser. Det sker på följande sätt:

Bilder av de objekt, som man önskar förevisa, tillverkas av papp. De tillverkas så, att de endast visar den yttersta kantlinjen, det som man i dagligt tal kallar profilen. Fötter och armar skall ha rörliga leder så att de, med hjälp av dolda trådar, dels kan lyftas, föras i sär och föras ihop, dels höjas, sänkas och slutligen fixeras i alla lägen, allt efter operatörens önskan. Sedan dessa bilder satts fast på spegelns yta, går man tillväga på samma sätt som beskrivits tidigare för att projicera spegelreflexen och bilderna mot en mörk plats. Och se, en skrämmande syn framträder på väggarna: skuggor, som till åskådarnas fasa rör sig på alla tänkbara sätt! Om man istället önskar att förevisa levande flugor, så smörjer man in spegelns kant med honung, och se: bilder av flugor, som kryper åt alla håll över spegelns yta framträder därvid projicerade på väggen, men nu som levande flugor av ofantlig storlek! Samma konststycke kan utföras med hjälp av en magnet, ty flugor och alla möjliga andra föremål som försetts med en nål, kommer att följa kraftfältet hos en magnet som appliceras på spegelns baksida, vart helst operatören önskar.

Dessa uppvisningar är förvisso så mystiska att knappast någon kan undvika att misstänka svartkonst, om inte tillvägagångssättet uttryckligen förklaras för åskådarna.

KAPITEL VIII.

Att rita upp ett solur på steganografisk väg.

På spegeln målas en urtavla på det sätt, som vi visar här intill, med siffror och allt. Därefter projiceras den med hjälp av ljusreflexion på väggarna i en mörklagd kammare, och se: ett komplett solur tycks ha ritats upp på ett ögonblick! Tiden visar man dock på detta sätt: Man tar helt enkelt reda på den exakta tiden med hjälp av ett annat ur, och på den linje på spegeln, som utmärker den aktuella timmen, placerar man en fluga, ödla eller något annat som tillverkats av tunn papp, detta som ersättning för solurets ståndare. Och se: Skuggan av djuret på urtavlan visar vad klockan är slagen, hur man än vrider och vänder bilden av uret!

Här skulle jag kunna tillägga åtskilligt annat, men jag håller avsiktligt inne med detta, för att därmed ge även den intresserade läsaren en möjlighet till nya upptäckter. Ty detta är sann parastatisk naturmagi, med vilken människan kan åstadkomma sådant som överstiger sinnets fattningsförmåga!

ANDRA DELEN

OM SPEGELSTEGANOGRAFI MED HJÄLP AV LAMPLJUS.

Eftersom vi i det föregående avsnittet mer än tillräckligt behandlade överföring av bilder till avlägsna platser med hjälp av solljus, så återstår nu inget annat än att vi lär ut, hur allt som vi tidigare beskrivit också kan visas på avstånd nattetid, endast med hjälp av skenet från ett ljus. Jag skall beskriva denna metod.

Sedan jag hade upptäckt denna vår nya spegelsteganografi medelst reflektion av solljus, fylldes plötsligt mitt sinne av en stark önskan att finna något sätt, på vilket det kunde göras nattetid genom lampljus. Men då alla försök visade visade att en planspegel minst av allt vore lämpad för denna nattliga kryptologi, och att bilder inte alls kunde projiceras på grund av ljusets otillräcklighet, prövade jag åtskilligt, varmed jag till sist måhända kunde nå den eftersträvade framgången. Och detta var inte förgäves: genom att hela tiden sammanställa olika fakta med varandra fann jag vissa sätt på vilka allt det, som vi har visat att man kan göra med hjälp av solen, också kan göras med hjälp av ett enda ljus. Med denna metod kan bilder av föremål projiceras mot yttersidorna av fönster på ett sådant sätt, att det överhuvudtaget inte blir nödvändigt att öppna fönstren, utan de som befinner sig inne i rummet kan bekvämt uppfatta meddelanden genom bilder som visas på papper, som spänts upp i fönstren. Tillvägagångssättet är alldeles det samma som tidigare, det som skiljer är spegeltypen.

Första metoden.

Gör alltså till att börja med en konkav spegel, likadan som vi beskrev i det föregående, nämligen en vars yta har en krökning som ligger så nära 18 grader som möjligt, eller, om man anser det mödan värt, låt den bli parabolformad. Gör dessutom en optisk tub med hyperbolformat glas, avpassad efter den konkava spegeln. Sedan dessa saker tillverkats under iakttagande av den största noggrannhet , exponeras de för skenet från ett ljus på så sätt, att ljuset placeras på ett avstånd mellan spegeln och glaset, där man ser att ljuset belyser hela den konkava spegelytan. Sedan man gjort detta, och sedan man tecknat bilder på spegelns yta, uppfångar man reflexen av dessa bilder med linsen. Detta låter dem slutligen uppenbara sig på en vägg som befinner sig i mörker, på samma sätt, som om man använder solljus. Dock är en presentation av bilder och skuggor i ett mörkt rum långt mer skrämmande än en som utförs vid dagsljus.

Med denna konst kan ogudaktiga människor på ett enkelt sätt avhållas från syndiga gärningar, detta genom att konturerna av en djävul tecknas på spegeln och projiceras på ett mörkt ställe. Men vi lämnar allt detta att ytterligare förbättras av läsarens vetgiriga sinne.

Andra metoden.

Eftersom ju inte alla har tillgång till en reflektionsapparat av detta slag, kan istället en anordning, som är lättare att åstadkomma än den som vi beskrivit, göras enligt denna idé:

Man skaffar ett glasklot, ju större, desto mer lämpat kommer det att vara för det försök som vi skall utföra. Om man får lust att meddela sig med en vän, skriver man med kortfattade ord ned det man vill säga på klotets buktade yta. Om man vill visa sig själv eller något annat, så tecknar man en bild av det man vill visa. Om man, sedan man gjort detta, sätter en brinnande fackla bakom glasklotet, mitt emot bokstäverna, så kan man sedan uppfånga de framträngande ljusstrålarna med en glaslins, som placerats på en bestämd punkt, på samma sätt som vid bruket av sådana speglar, som beskrevs i det föregående. Man kan därigenom projicera de på klotet tecknade bokstäverna och figurerna mot insidorna av väggar, detta även på mycket långt håll och till största förundran för åskådarna. Detta experiment är också mycket lättare att utföra, är mer tillförlitligt och verkar på större avstånd än med konkava speglar. Lägg dock märke till, att det endast låter sig göras nattetid, vid skenet från ljus; vid solljus är det outförbart av det skälet, att solstrålar som projiceras på detta sätt inte kan koncentreras till en viss punkt.

Här skulle jag kunna berätta oräkneliga andra ting om användningen av denna apparat, men för att lämna fältet fritt för upptäckter även åt andra, men också för att inte vårt verk skall växa ut till ofantlig storlek, avblåser vi nu självmant maskinernas parad, eftersom vi minns Menanders ord:

En vis man får mycket sagt med få ord.

Ur Ars Magna Lucis & Umbrae Ed 1, Rom 1646. Från ett originaltryck i Lunds Universitetsbibliotek

Översättning, kommentar och bearbetning © 1993, 1997, 2000 Mats Rendel









Not 1

Johann Tritheim (1462-1516), publicerade ett under 1500-talet mycket spritt verk med titeln Polygraphia, som behandlade olika alfabeten, hemlig skrift, bokstavsmagi och beskrivning av ett slags telegrafisystem med signaleldar.











Not2

De två verk som nämns här är Magnes sive De Arte Magnetica (Rom 1641,Köln 1643, Rom 1654), samt Ars Combinatoria sive Ars Magna Sciendi (Amsterdam 1671).









Not3

Giovanni Battista (Giambattista) Della Porta (c:a 1535 - 1615) var en italiensk författare, vars populärvetenskapliga verk var mycket lästa under 1500 - 1600-talen. Citatet här kommer från hans Magia Naturalis. Se vidare artikeln Mysteriet med den magiska lyktan










Not4

Heinrich Cornelius Agrippa var en tysk alkemist, som levde under 1500-talet. Den citerade boken är hans berömda De Occulta Philosophia.













Not5

D.v.s. magneten, som ansågs ha fått sitt namn efter staden Magnesia i Lydien på Mindre Asiens västkust.












Not6

Läran om sympati och antipati var en av grundpelarna för medeltidens och den äldre renässansens fysik. Den innebar i korthet att ämnen och krafter med likartade egenskaper attraherar varandra, medan de med motsatta egenskaper stöter bort varandra. Uttrycket "ockulta krafter" hade på Kirchers tid inte riktigt samma innebörd som det har för oss: Det hade bara delvis att göra med det som vi kallar ockultism eller New Age. En ockult kraft var en kraft, vars verkningar man kunde iaktta, men vars orsaker var fördolda. Några nutida exempel på detta är kallfusionen, slagrutan och jordstrålningslinjerna.













Not7

Ordet species har ett flertal betydelser inom filosofin och naturvetenskapen. Species betyder egentligen "yttre anblick" eller "utseende". Det är alltså det yttre kännetecknet för en företeelse i t.ex. naturen, d.v.s det som vi kan uppfatta med våra sinnen. När species uppfattas av något av våra sinnesorgan, uppstår, enligt dåtida perceptionspsykologi, conceptus, en tanke eller föreställning i vårt intellekt.












Not 8.

D.v.s. c:a 7 kilometer.

Tillbaka